 |
| Foto: Johan Bergmark |
När jag precis flyttat till Göteborg var musiken min stora trygghet. Jag fann tryggheten i Cirkus Miramar, i Laurel Music och i Montys Loco. De sistnämndas album Keep talking gav mig ord i sammanhang då jag saknade just ord. Get some sleep var en låt som mina kvällar och nätter ofta tog fram ur garderoben. Särskilt när jag hellre stannade uppe än sov för att ha en möjlighet att vara pigg nästa skoldag. Det fanns så mycket tankar och känslor att utforska, vad skulle jag med sömn till? Den låten, fantastiska Give me more (från Man overboard) och Guess it’s fine från debuten med samma namn är med mig än idag och sätter ord på tankar och känslor jag bär som jag samtidigt behöver ord för.
Sista albumet Farewell Mr. Happy (2008) var mörkare och mer rivigt och samtidigt en klart värdig avslutning. Montys Loco var första gången jag kom i kontakt med Anja Bigrell. Det är fint att få följa artister under en lång tid och Anja har alltid stått ut för mig med sina lekfulla texter som samtidigt inte ryggar undan för allvar och inte heller backar undan för att ta ställning, som i klimatlåten Kommer du? som hon släppte tillsammans med Folke Nikanor.
Nu är Anja aktuell med albumet Åren & såren, vilket är hennes fjärde i ordningen. Jag fastnade verkligen för singeln Nerver som gelé med raden ”Kan jag få bli din folköl?”. Det är en fråga med många bottnar, vilket är något som även albumet har. Anjas texter rymmer alltid mycket och denna gången om kärlek på olika sätt. Till sig själv, till andra. Något att tro på, något att tappa tron på. Någonting att värmas av, sm en kram och ibland bara en kall vind som blåser bort allt förstånd.
Bara för att vara schysst har något sagolikt över sig, i dess uttryck. Melodin är liksom uppblåst med ljus och luft. Bland alla otroliga liknelser i texten så finns ett bollhav av allvar och att allvaret och lekfullheten så ofta håller hand är något väldigt speciellt och det blir så gott som alltid väldigt bra. Jag älskar låten och om man inte sätter på den repeat så missar man något.
En annan favorit är Vi har fått slut på vänliga ord där Anja sjunger om att de fått slut på ”smittande skratt”. Ett liv blir två liksom hemmen. Låten kryper fram i lugn takt. Det är väldigt vackert. Fortsätt fram känns som en lykta på vägen, en krycka för de som behöver hjälp att gå. Även om det sover något mörkt även i den texten, så går man inte ensam.
Det är ett ofta tungt album, som sig bör ett år då många luftar liksom pyser ut. Men det är också bland det mest mänskliga album jag hört på länge. Texterna är vackra och poetiska och lyser av tänkvärdhet. Det är ett älskvärt album som Anja bjuder oss på.
Lyssna här nedan!
