Jag tänkte på en vän jag hade under min uppväxt. Cigaretter, The Smiths-kassetter, sommarnätter. En oförrätt under förrätten en sommarkväll i början av 2000-talet, men vi blev vänner igen. Jag undrar om han har luften kvar eller om den är fylld av rök? Hans tankar var en nedbränd villa, min var en psykolog på hembesök. Vi ville båda till något större, vi ville båda få rum i oss själva. I orden fattade vi varandras händer. Själv har jag tröttnat på att skriva. Jag gör det bara för att jag måste. Visst kände han också så? Jag minns när vi gick i skivaffärer i Kalmar och letade efter vem vi skulle bli. Jag ville bli Morrissey, han Nick Cave. Jag tänkte på de som var som stormar genom ens själ, de som lämnade ett bestående intryck. Han var en av dem.
I tjugoårsåldern kände jag mig ofta som en spelfigur. Någon slog en sexa på tärningen och så flyttade jag mig framåt sex steg. Men jag har aldrig gillat att bli styrd på det där sättet. Även nuförtiden, när människor säger åt mig att göra det och det och det så minskar min vilja att göra det. Man ska lita på en människas grunder. Att det växer gräs och inte slukhål där. Man behöver sällan tjata.
Det var ofta min hjärna inte kom hem i tid förr, jag fick ställa upp som chaufför. Hjärnor som vill framåt ska kanske inte ha några backspeglar, min tittar alltid i dem. Kråkorna har lämnat huvudet nu, fast jag aldrig öppnade fönstret, men ibland känner jag mig fortfarande så utanför. Ungefär som när jag var fattig och 24, men jag står inte i kön till någon krog längre. Jag är bara i mitten av en renovering. Ett stambyte är på gång, mina rör läcker och mörker tar sig in. Jag vet inte om de största hålen finns i magen eller i huvudet. Tankarna har i alla fall slutat att röka inne, det finns bättre platser för sånt. Jag vill vara längre bort från scenen nu. Ha en dörr till en toalett i alla sammanhang, bara få andas.
Jag känner mig till viss del tryggare nu, min hjärna når plötsligt runt min kropp. Jag har svårast för mitt utseende, tror jag. Jag duschar fortfarande helst på en nedsläckt toalett, annars väntar spegeln i starkt ljus på mig. Jag är inte riktigt redo att hamna där. I min bubbla har alltid kommentarer kring ens utseende varit oacceptabla och ja, utseendehets suger. Men att bara acceptera plötsliga förändringar i ens spegelbild är inte särskilt enkelt alltid. Jag minns när någon sa till mig att allt jag känner att jag är, det är jag. Då sa jag att jag känner mig ful. Då ångrade hen sig förstås, men det viktiga att komma ihåg är att alla känslor är okej att känna. Man behöver inte lägga något värde i varje känsla, i varje tanke. Vissa saker bara är och vägen till olika slags acceptans är inte spikrak. Man kan vara emot utseendehets och samtidigt tycka att det är jobbigt att utseendet förändras. Helt enkelt.
Ibland längtar jag efter att bli äldre, ibland skrämmer det mig något oerhört. Så länge jag har nära vänner och min fru intill mig så känns det ändå som att jag kan gå in i varje ålder på bärande bjälkar. Och när jag går i skogen, gräset solar i bar överkropp och träden har vackra knutar i håret intill, då känns livet så vackert och oändligt, sådär som det kändes när jag var 5-6 år och dagarna var fantastiskt långa. Mina människor är mina bensinstationer, så länge de finns intill så skålar månen med stjärnorna. Då är aldrig min själ undernärd, då hänger aldrig dödens kläder i hallen, då är ingen redo att gå.
