(Max) - Hur många tecken har vi? Jag sticker inte under stol med att jag tycker att vi är bäst på det vi gör och vi har gjort våra hundår, nu får det gärna lossna. Rent konkret handlar det om att nå ut så brett som möjligt och fortsätta vårt outtröttliga missionsarbete för en konstform på utdöende.
(Dara) - Min ambition har varit att göra ett riktigt bra album och det tycker jag vi har lyckats med. Däremot tror jag väl inte nödvändigtvis att avtrycket blir ens i närheten så stort som jag tycker det borde bli. Drömmarna är många, förhoppningarna få.
På albumet fastnade jag verkligen för Snake skin boots & punkt shop-pins. Både titeln i sig och låten är fenomenal. Berätta mer om den!
(Anton) - En kväll i replokalen visade Dara en inspelning av en matande bas dränkt i en industriosande synthmatta. Direkt kände vi att det här måste med i någon form. Det var en ganska långt steg från vår traditionella ljudbild. Först fanns idén om en instrumental krautrockare någonstans i mitten av plattan för att rensa öronen. Och det var med det i bakhuvudet vi började spela i den. Snart kom dock Dara tillbaka med en text så full av punchlines (inte minst titelstrofen) att vi var tvungna att tänka om. Det är en låt som väl kapslar våra första år som band - att kriga sig framåt, att allt för ofta dras ner på jorden, att tappa modet men också att drömma om att en dag riva Ullevi.
(Dara) - Jag hade en period där jag skrev låtar på basen i stället för gitarren. Jag slog lite strängar på måfå och tyckte det lät bra. Sedan ville jag ha en Joy Division-del så jag försökte hitta ett riff där basen inte bara spelade på en sträng i taget. Innan inspelning bytte vi tonart på låten och det öppnade möjligheterna ytterligare och i refrängen spelar vår basist Max nu på alla fyra strängar samtidigt. Inte något unikt, givetvis men det var kul när jag skrev den. Ullevi-raden går att tolka på flera sätt, vilket alltid är positivt.
Hur fick ni med Janne Schaffer på albumet?
(Anton) - Janne är en stor idol och för några år sen jammade vi tillsammans hemma hos mig (en oförglömlig 30-årspresent). Han berättade bl.a. att han samarbetar med många artister och gör en hel del gästinhopp. Redan då föddes idén (drömmen) om att få med honom på D7-tåget någon gång i framtiden. I somras när plattan började ta form kände vi att det fanns två låtar med utrymme för gitarrsolon där Jannes patenterade sound kunde passa (Gränsland och Ingen ängel). Sagt och gjort, vi hörde av oss, han var på och några veckor senare stod vi i studion. Under inräkningen till första tagningen av Ingen ängel frågade Janne vilken tonart låten gick i. Några sekunder senare dränktes vi i gitarrmagi. Det är speciellt att lyssna på låtarna nu - genom Jannes förtjänst får de en direkt koppling till den svenska musikhistorien.
Fantastiska Julia Frej gästar på IHDRD, en nyinspelning av en gammal låt. Hur kommer det sig att det blev en ny version av just den?
(Max) - Originalversionen må ha sin charm men vi hade väl ärligt talat noll koll på det rent produktionstekniska, vilket hörs. En sovrums-demo med lite fernissa liksom. Låten har hängt
med sen dag 1 och vi har länge känt att den förtjänar en definitiv tolkning och när Julia kom på tal (våra vägar har korsats förut) kände vi att här kunde hon verkligen bidra. Det gjorde hon, kan man lugnt konstatera.
(Filip) - Det är också en av de låtarna som publiken uppskattar mest när vi spelar live, och versionen vi gör live skiljer sig rätt mycket från originalet. Det kändes rätt att ge låten den skrud den förtjänade!
Jag tycker att ni fångar en fantastisk energi på albumet. Känner ni att det varit svårt att överföra det ni gör på scen till skiva?
(Max) - Fram tills nu, ja. Tidigare har det ibland känts som att den där sista ”gudspartikeln” saknats på skiva, den som lyfter oss från indieband-i-mängden och från allra första början funnits med live. Nu kan vi hantverket och vet vilka möjligheter och begränsningar som finns i studion, mycket tack vare Filip Lundgrens lyhördhet och vana hand bakom spakarna. Sen är vi alla mycket säkrare och tryggare i våra respektive förmågor att förmedla det som behöver förmedlas musikaliskt och det självförtroendet tror jag hörs.
(Dara) - Det kan nog vara en stor fördel att Filip spelat en hel del med oss, han vet hur det ska låta och styr oss i rätt riktning.
(Filip) - Äsch, jag tycker att det stundtals bara känts som att jag haft öppet hus i studion och så har alla kommit in, jag har tryckt på rec och inte behövt ge så mycket input. Värt att nämna är ju också att i princip alla grunder på plattan är 100% live, utan klippning eller trolleritricks. Med andra band kan det vara svårt att överföra energin från live till skiva, men i det här fallet tycker jag att energin bara helt magiskt kommer med i allas egen output.
Om ni ska nämna tre saker som verkligen stått ut hittills med Division 7, vilka blir det då?
(Max) - Tålamodet. Vi har hållit på i rätt många år nu och visst har det gått framåt men knappast i expressfart. Många hade nog om inte lagt ner så iallafall lagt om kursen vid det här laget och börjat betrakta det hela mer som ett hobbyprojekt. I Division 7 finns dock en såpass stark, närmast tjurskallig envishet och tro på det vi gör att vi fortsätter framåt, nåt annat finns inte.
(Anton) - Relationen till våra lyssnare. Det verkar som att många av de som lyssnar på oss verkligen tar musiken till sig och väljer att stanna kvar. Och det händer fortfarande. Våra lyssnare är också väldigt generösa med att skriva till oss och berätta att de hört oss, att en viss låt har betytt extra mycket eller att de spridit musiken vidare. Vi har till och med fått flera förfrågningar om att göra rena Division 7-spelningar på bröllopsfester. När vi började harva igång så kunde vi knappt drömma om en så fin respons. Det börjar ibland likna en relation mellan ett fotbollslag och dess supportrar.
(Dara) - Att vi kommer från olika musikaliska bakgrunder men att alla varit ödmjuka och låtit varandra ta plats. Det är åtminstone min uppfattning. Vi har bandmedlemmar som pluggat musik, som är otroligt skickliga på sitt instrument men ändå får jag vara med med mina hemsnickrade, ibland tveksamma kunskaper. Det är jag glad över. Samtidigt tror jag att det
är just mixen av skolade proffs och pojkrums-gitarrister som utgör en stor del av det i vissa kretsar uppskattade Division 7.
I slutet på april ska Veronica Maggio anordna en minifestival. Om ni skulle det göra någon gång, vad skulle känneteckna den festivalen? Nämn tre artister som skulle få spela då!
(Anton) - Otrolig logistik och bra mat. Inget timslångt köande för att köpa en överprissatt slafsig pizza och samtidigt stå inför risken att missa en potentiell favoritartist. De potentiella favoritartisterna som spelar? Bromander, Nick Cave & The Bad Seeds och Queens of the stone age.
(Dara) - Som Anton säger, ge mig bra logistik och en snabb och enkel väg därifrån. När jag bodde närmare stan njöt jag i fulla drag av att gå på spelningar på Vasateatern, smita därifrån lite innan det var slut för att undvika garderobskön och kasta mig på tunnelbanan. Från publikhavet till vardagsrummet på 20-25 minuter, oslagbart! Vilka som spelar? Bromander, Fontaines D.C. och... ja, ett återförenat Oasis, så klart.
(Filip) - Jag kan bara instämma med övriga, men jag tycker också att det hade varit kul att få uppleva oss själva live på festivalen. Jag vet inte hur det skulle gå till, men jag är lite avis på alla andra som får göra det hela tiden. Och om vi ändå får arrangera så kan vi väl se till att ordna det på nåt sätt. Tänk Fontaines D.C. först ut, sen Bromander, och som grädden på moset Division 7 med Division 7 i publiken. Vilken jävla fest det skulle bli.
(Max) - Förutsätter i detta mitt lilla drömscenario att vi själva headlinear; värmt upp kanske Wilmer X gjort och dessförinnan svårt underskattade Enköpings-legenderna Name. Triss i svensk sing-along-poprock med klös!
Jag minns första gången vi pratade, att vi pratade om relationen till era fans. Ni har blivit rejält populära på många håll och häromdagen överhörde jag ett samtal på spårvagnen att er musik hjälpt hen rejält. Hur känns det att ha en så speciell kontakt och en slags samhörighet med era fans?
(Max) - Det är ju den ultimata bekräftelsen egentligen, man (jag) personligen började ju spela musik för att man kände nån slags connection med sina hjältar, även om de befann sig på andra sidan Atlanten eller rent av sex fot under jord. Det är lite svårt att ta till sig när människor berättar om hur vår musik hjälpt, inspirerat och stöttat men det är ju så jävla fint, på ren svenska.
(Dara) - Det är det ultimata kvittot på att man lyckats med något, jag kan inte uttrycka hur mycket vi uppskattar det.
(Dara) - Jag tror att det viktigaste är att man kan stå för sin musik. Jag sjunger hellre en text som jag tycker låter bra än en text som är stolpig men i detalj tagen ur min vardag.
(Anton) - Musiken kan lika gärna få ta sin utgångspunkt i ett liv man önskar sig, snarare än det liv man lever. En stor tjusning är att kunna välja hur mycket av jaget som filtreras genom musiken.
Ni spelar live i Göteborg i februari, vad kan publiken förvänta sig?
(Max) - 95 kilo crowdsurfande basist.
(Anton) - Vid sidan av det huvudnumret blir det en matig lista indierock som avhandlas. Vi har ju en drös med nytt och gammalt alster att ta oss igenom och vi älskar att spela länge. På klassiskt manér ska det också sägas att de senaste repen vittnar om att vi aldrig har låtit bättre än just nu.
Hur brukar ni ladda upp inför spelningar?
(Max) - Skandalerna duggar inte tätt i den här skaran, vi är med rockmått mätt rätt städade så uppladdningen består oftast av en massa gott snack och Youtube-klipp à la ”Oasis Maine Road 96” för att komma i rätt stämning. Peter Hook nämnde en gång att han reagerade på att Nick Cave & The Bad Seeds höll sig till böcker och schack bakom scenen för att sedan fullkomligt explodera vid showtime. Det är lite samma här (inga jämförelser i övrigt, haha).
(Dara) - Jag ser som vanligt fram emot att bli klar med soundcheck och sedan ta en promenad med Max. Övriga är självklart välkomna men han brukar vara mest sugen på en, gärna lite ointressant och händelselös, rundtur på stan. Jag älskar tiden fram till själva spelningen, det får dröja hur många timmar som helst. Man har själva höjdpunkten kvar.
Har ni någon rolig anekdot från en spelning ni vill dela med er av?
(Max) - Brandlarmet gick av mitt under ett gig i Scalateaterns källare (Sveriges hetaste band på min ära!). Det ledde till att extranumret - premiärspelningen av Hallelujabarn - fick dras akustiskt på gatan utanför, alla 150+ i publiken hängde med och det var något väldigt vackert över det kärleksfulla kaos som uppstod.
(Anton) - Vi fick rätt snart gå in igen men ljudanläggningen hade lagt av pga. värmen så vi fortsatte att spela IHDRD och Istid med en akustisk gitarr från scenen. Den allsången är svår att glömma.
(Filip) - Jag tänker också på historien med hjälten på Platens Bar i Linköping i våras, som stod längst fram och hade så mycket feeling att han slog skallen i scenkanten och fick lämna med ambulans. Jag trodde inte att människor av den sorten existerade i de lägre divisionerna. Stor shoutout till honom!
(Dara) - Fyllde år gjorde han också av vad jag förstod!
Till sist, hur skulle ni sammanfatta ert 2022 om ni blickar tillbaka?
(Anton) - Förhoppningsvis kommer vi kunna kalla 2022 för året innan allting hände. Det återstår att se men vi har i alla fall bäddat för det. 2022 bestod av hårt arbete med plattan och många gig för att sätta oss på kartan. Sakta men säkert görs det plats för oss.
(Max) - Som det sista året i skymundan. Från tidiga våren och framåt har jag kunnat förnimma en känsla av att något är på väg att hända, för varje spelning, studiosession och rep är det som att kokpunkten närmar sig och nu med ett riktigt kanonalbum i faggorna, ja då tar vi det stora klivet upp och fram. Vart exakt det för oss vågar jag inte sia om men på det rent konstnärliga planet betraktar jag 2022 som vår peak (såhär långt!).
Lyssna på albumet här nedan!
