Disharmonikerna - Främlingar

Disharmonikerna släpper ett nytt album i oktober. I år är det hela 30 år sedan bandet bildades, så det kommande albumet blir en riktig jubileumsskiva. 

Nya singeln, som är den sista som släpps innan albumet, heter Främlingar och den skildrar ett ganska kyligt Stockholm där personer i jakten på att bli unika ändå blir som alla andra. Till sist är man en främling både för sig själv och för andra. Jag tänker att det där fenomenet är vanligt i alla större städer. Det finns en gnagande ensamhet. Avståndet äts inte upp mellan människor, utan det utökas snarare. 

Förra gången vi hörde från bandet var det med singeln Vem gavs visionen? Jag gillade verkligen deras The Cure-färgade pop. Här låter det minst lika bra. 

På Främlingar är soundet fortfarande minimalistiskt med en slags öde stämning, som passar bra till texten. Samtidigt så finns det något ljust i melodin, som inte fanns på förra singeln. Inte så att det låter glatt på något sätt, men det är en melodi där det känns som att ljuset försöker tränga in. Göra oss till något annat än främlingar för varandra.

Lyssna på Främlingar här nedan!

Neon Silver - Echo

Neon Silver släpper idag singeln Echo, som följer upp debutsingeln United som släpptes i februari. Jag känner att jag verkligen skulle vilja se Neon Silver live, för låtarna känns skrivna just för stora arenor, ljusshower och stora körer som förstärker texternas budskap. Och det är texter där man har mycket viktigt att säga om vår tid, om förtryck, om destruktiva relationer. 

Det är svårt att riktigt genrebestämma Neon Silver men grunden är elektronisk med schlager-refränger. Samtidigt finns det en tyngd från hårdrocken. Jag vet inte, det är inte alltid man behöver genrebestämma allt heller, tänker jag. Bra låter det oavsett och en blandning av viktiga texter kombinerat med schlager-refränger som fastnar är en utmärkt sådan.

Lyssna på Echo här nedan!

Heliga Blå - Idioter

Duon Heliga Blå släpper idag tredje singeln i ordningen. Efter inledande Christer Pettersson och efterföljande Flickor på månen så kommer nu Idioter. 

Soundet känns igen. Det är svensk, elektronisk pop som bygger på starka melodier och underfundiga texter. Texten till Idioter är nog den rakaste bandet har släppt hittills. De tidigare texterna har väl varit aningen svårare att förstå. Inget negativt menat med det dock. I refrängen låter det ”Jag är så trött på idioter, jag är så trött på mig själv, du är så trött på idioter, du är så trött på mig”. Det låter förstås inte så upplyftande, men det är lätt att fastna ändå. Jag gillade duons tidigare låtar och denna är inte ett undantag.

Lyssna på Idioter här nedan!

Musikminne från Christian Gabel

Christian Gabel (1900, bob hund) släppte förra året två soloalbum, Mikrofilm och Koda. Båda albumen är utmärkta. Ödesmättade och filmiska. Albumen släpptes tätt inpå varandra i november förra året och hör ihop på många sätt. Mestadels är det instrumentalt, men alla sinnen är nästan läskigt närvarande. Idag gästar Christian för att berätta om ett musikminne! 

Mitt musikminne är ett borttappat minne. För många år sen var jag i Barcelona på semester. På ett litet torg utanför ett köpcentrum stod en ensam man och spelade gitarr och sjöng medan folk passerade förbi. Även om jag inte har något emot gatumusikanter brukar jag sällan beröras särskilt mycket av musiken dom spelar, mest kul att dom håller på. Detta var dock annorlunda. 

Den här killen spelade en låt som var helt fantastiskt vacker och han verkade helt uppslukad av att sjunga den, vilket förstärktes av att han såg ut att vara blind. Det lät som texten var på portugisiska men jag vet inte säkert. Fick för mig att detta var någon form av traditionell låt från något land vars musik jag inte var bekant med men det skulle kunna varit en egen komposition också. Den lät i vilket fall helt perfekt. 

Jag hade nyligen skaffat en mobiltelefon som det var möjligt att filma med och fick upp den tillräckligt snabbt för att spela in en del av låten. Jag pratade aldrig med killen och gick därifrån strax därefter. Jag tog fram det där klippet lite då och då efteråt och lyssnade på låten, ångrade att jag inte frågat vad det var och funderade på att spela in en egen version av den. Jag glömde dock bort det och tänkte inte på att jag hade filmen på mobilen när den senare började krångla. Av någon anledning så blev den väldigt lätt överhettad så jag var tvungen att regelbundet lägga den i kylskåpet för att den skulle fungera normalt. Det höll dock inte länge och till slut gav den upp helt. 

Det var först efter det som jag mindes klippet med låten, som jag naturligtvis inte hade sparat någon annanstans. Fortfarande när jag tänker på detta så kan jag nästan minnas hur den där låten gick. Som ett namn man har på tungan men inte riktigt lyckas komma ihåg, hur man än försöker. I mitt huvud är den fortfarande perfekt och jag hoppas på att den nån dag kanske kommer tillbaka. 

 / Christian Gabel

Lyssna på de båda albumen här nedan!

Robin Velander - Någon slags nåd

Robin Velander släpper nya albumet Någon slags nåd idag, det tredje i ordningen. Albumet inleds med de två singlarna Släng mig till hajarna och Tarantism. Just Tarantism är något som iakttogs första gången i Italien på 1400-talet och innebar att människor som drabbades av detta först blev melankoliska, men sinnestillståndet ändrades när de hörde musik. Där efter dansade de en speciell dans till de svimmade. Tillståndet sägs ha orsakats av vargspindlar. Enligt folktron i alla fall. 

Det jag slås av först och främst med albumet är Robins känsla för melodier, som både blir en kontrast till de melankoliska texterna och i andra tillfällen följer det melankoliska perfekt. Ett utmärkt exempel på det senare är 5000 timmar, som är en av de bästa låtarna på hela skivan. Låtarna bärs mycket av melodierna. I kombination med Robins poetiska texter så blir det ofta väldigt fint. Det är inte alltid jag förstår texterna, men jag förstår känslan. 

En annan favorit på albumet är Det regnar på vår kärlek. En låt där tempot sänks och bryter av på ett fint sätt. Och när avslutande Järtecken tonar ut så känner jag att Robin, tillsammans med Anna Öberg, gör Sveriges bästa elektroniska musik idag.

Lyssna på albumet här nedan! 

Lovisa Niklasson - Jag har sålt min själ

Lovisa Niklasson, som i mars gästade bloggen för att berätta om ett musikminne, är tillbaka med sin andra singel Jag har sålt min själ. I likhet med debutsingeln Skyttegravar så är låten full av känsla av vemod och sorg, med rader som ”jag har slutat att hoppas på mitt lyckliga slut” och "jag ska sluta tro på kärlek." 

En kärlek som inte blev som man önskade, att man gav sitt fulla jag, medan den man gav sig till bara drog. 

Lovisa sjunger så vackert och innerligt. Jag ser verkligen emot hennes debut-EP.

Lyssna på Jag har sålt min själ här nedan! 

Robert John David - Än en gång

Jag måste säga att det är fint att Robert John David alltid har så vackra och genomtänkta omslag. Att det är något det satsas på när allt mer musik bara släpps digitalt. Det visuella är också viktigt - på flera plan, tänker jag. Omslaget är som vanligt gjort av fantastiska Frida Wallgren. 

Låten Än en gång är en låt om hur vi behandlar jorden vi lever på och är musikaliskt en melodisk pärla. Som vanligt så är texten både finurlig och tänkvärd och blandar både hopplöshet och hopp. Det kanske ordnar sig igen. 

Detta är Roberts femte singel i år och låten är hämtad från hans kommande album, det fjärde på tre år. Han är mycket produktiv och med det så är det vanligt att det lätt tummas på kvaliteten, men jag känner inte så här. Det finns en glöd i det han gör och man ska inte tysta den penna eller röst som glöder. Mycket fint.

Lyssna på Än en gång här nedan! 

Musikminne från 23Till

Jag hittade till 23Till genom albumserien Definitivt 50 spänn som var en serie från olika skivbolag, bland annat Birdnest och Beat Butchers, fylld med mestadels svensk punkrock. Skivorna fick kosta max 50 kronor, därav namnet. Den sista delen i serien, nummer 12 i ordningen, släpptes 2004. 23Till bildades redan 1985 och lade ner 1996, men har sedan dess återförenats. Bandet består idag av Micke Pihlblad, Jan Abrahamsson, George Gustafsson och Staffan Hubner. 2019 släppte de ett album med nyskrivna låtar, Shake it baby. Idag får vi ytterligare ett fint livstecken från bandet då man släpper singeln Ännu ekar ropen, en reggae-dänga där man samarbetat med legendarerna Kalle Baah. Dagen till ära gästar Micke Pihlblad bloggen och berättar om ett musikminne, kopplat till Billy Bragg! 

Vissa saker glömmer man aldrig. Så är det bara och de där envetna minnesbilderna är väldigt ofta förknippade med musik. 

När vi i vintras började bli redo att släppa lite ny musik igen med 23Till hade vi ganska tidigt bestämt oss för att den första låten vi skulle spela in var den som blev Ännu ekar ropen. Egentligen är hela låten en vandring längs minnenas allé som börjar i det som heter Lejongropen i Norrköping. En grop men naturliga grässluttningar runt om där det under framförallt 70-talet och tidiga 80-talet ofta var livemusik med lokala storheter som numera i de flesta fall är sorgligt bortglömda, men som ändå i många fall gav minnen för livet. Som sångaren i Fucking Garlics som fick nåt spel och skrek och sprang barfota som en vettvilling runt Lejongropen medan resten av bandet röjde. Eller som Norsholms Befrielsefronts väckelsemöten som fick både pundare, fyllon och barnfamiljer att förenas i konstiga danser inför våra ögon. Jag fattade inte allt men förstod att här hände det nåt magiskt. Eller som att se Snagg, coola som fan och knappt äldre än oss själva, spela med sådan självklarhet att man började ana att det här kanske man skulle kunna göra själv. 

När musikbacillen väl fått fäste var det omöjligt att värja sig och att det skulle bli en första utflykt till Roskilde var bara en tidsfråga. 1985 var det äntligen dags. Billy Bragg hade blivit något av en husgud som många av oss precis hade upptäckt. Han hade släppt sina två första min-LP ”Life´s a riot with Spy Vs Spy” och ”Brewing up with Billy Bragg” men för den stora publiken var han ännu tämligen okänd. Billy Bragg skulle spela på Roskilde 1985 och det var en av de konserter som ringades in som ett absolut måste. Den fick inte slarvas bort med ohälsosamt galna mängder danskt äppelvin eller andra konstigheter. Den skulle bara ses. Det var en eftermiddagsspelning i gröna tältet - festivalens minsta scen. Fullpackat! Här var vi som visste att de skulle bli bra. Ensam med sin elgitarr tog han scenen i besittning och det var det bästa jag sett och jag var garanterat inte ensam om den upplevelsen. Jag vet inte hur många extranummer det blev men vi vägrade låta honom sluta. Alla stod kvar och skrek efter mer. Om och om och om igen. Jag vet att tårarna rann på slutet och det är fortfarande enda gången jag faktiskt gråtit under en konsert.

Till slut fick festivalledningen bryta in. Hela festivalprogrammet för den gröna scenen höll på att spricka totalt. De förklarade, under våra högljudda protester och burop, att Billy Bragg tyvärr inte kunde spela mer nu och att andra artister väntade på sin tur. Till slut sa de att om vi slutade ropa på mer och lät honom sluta så lovade de att Billy Bragg skulle återkomma dagen efter på stora Oranga scenen som första akt. Det fick han också. Det är ett helt annat minne. 

/ Micke Pihlblad, 23Till

Lyssna på Ännu ekar ropen här nedan!

Anna Bodotter - Barndomens gudar

Anna Bodotter är tillbaka med singeln Barndomens gudar. Det är fortsatt drömsk pop vi bjuds på. Denna gången om barndomen och hur saker kunde vara då. Det är en av de finaste texterna Anna har gjort, tycker jag. 

Jag är själv en sån som ofta romantiserar barndomen och tänker på olika fina grusvägar man sprang på och alla hundratals gånger man åkte hölass. Fast det kanske bara var två gånger egentligen. Allt var kanske inte så som man tänker att det var. Det är en tid som aldrig kommer tillbaka och där mycket kanske var mindre komplicerat, men där man också lärde sig mycket. 

I vilket fall som helst så sjunger Anna otroligt vackert till en text som andas både längtan och saknad på samma gång. Det är lätt att lyssna en gång till efter att musiken tystnat och känna sig lite rörd. Dels av igenkänning och dels av hur fint det låter.

Lyssna på Barndomens gudar här nedan och kolla in den fina videon!

När hjärtat blåser upp till storm tröstar LeMarc

Jag återvänder till Peter LeMarc ofta. När hjärtat blåser upp till storm. Det är enkelt att hitta en tröst i hans låtar. Det senaste året har många behövt tröst mer än någonsin, tänker jag. Jag vet inte hur många som har sökt upp just LeMarc, men jag gjorde det. Till ett glas mjölk till frukosten. Till sena resor på kvällarna. Till fots. Med tåg. Landskap som vinkar adjö i samma stund som de dök upp. I takt med ett hjärta som satte segel och försvann. Överallt fanns Peters musik. Det är klart. Jag börjar bli gammal och känner igen mig i det där med att bli gammal så fort och det är klart att mycket tvivel växer. Var är livet någonstans? Vad har jag egentligen gjort av den tiden jag har levt? Kanske är det som Peter sjunger i Drivved, ”Var vi än är längtar vi alltid bort” och det är väl inget fel i det heller egentligen. Men någon gång vill man nog komma fram. Slänga hjärtats packning på sängen och andas ut. 

”Så finns det de som får slåss för varje andetag” fortsätter Peter sjunga och det känns ju aktuellt nu. Frågan är vem som får stjärnhimlen nu dock. Kanske ingen. Kanske många, i ögonblick. Peters texter har berört mig på många sätt i flera år och jag önskar att han någon gång hade skrivit en roman. Jag tror det hade varit en bok full med målande historier. Jag tycker om hur han genom åren låtit många låtar andas länge, låtit dem växa försiktigt fram, för att berätta något stort om livet. Jag tänker på fina I mitt andra liv, jag tänker på Drivved och jag tänker på Ett sätt att älska, tusen sätt att gå. Jag tycker om när låtar tar sig tid. Berättar historier. Kanske något större, kanske bara en inblick i en vardag. 

Jag tycker om när musiken finns där som en tröst. Även om det förstås finns tusen olika tolkningar av alla låtar. Men det är samtidigt sådant som håller oss vid liv och jag önskar verkligen att så många som möjligt kommer ut på andra sidan. Det kommer kännas så gott att må gott igen.

Lyssna på Peter här nedan!

Overkligheten - Gnistan

Gnistan av Overkligheten byggs upp av en vacker melodi. Den poetiska texten beskriver en slags vilsenhet - hur hittar man rätt igen? Jag tycker om formuleringar som ”solen spränger din persienn.” Det låter både vackert, sorgesamt och hoppfullt på samma gång. Melodin sprider hopp, samtidigt som texten kanske förmedlar något annat. Samtidigt ställs frågan ”Kan det väcka oss till slut?” om och om igen i olika varianter. 

I slutet av låten höjs tempot. Jag tycker verkligen om det, kombinationen av den fina melodin och den poetiska texten fångar mig. 

Tidigare har Magnus Axelsson haft Overkligheten som ett slags soloprojekt, men med tiden så har projektet blivit till ett band. Nästa singel släpps redan i slutet på april och bygger på samma tema som Gnistan. 

Lyssna på Gnistan här nedan!

Ljus - Våren är en annan tid

Daniel Filipssons Ljus har berört mig många gånger innan. Låtar som Vendetta och Stella har tagit hela mitt hjärta i beslag. Senaste gången vi hörde från Ljus var på singeln Ingen sommar i Palalda, som var en slags hyllning till Kjell Höglund. 

Nu är Ljus tillbaka med låten Våren är en annan tid och precis som på singeln innan så gästar Linn Segolson. Såhär avskalat har jag aldrig hört Ljus innan, låten doftar country och en vår som håller på att spricka upp. Gamla minnen virvlar upp, men det kommer nya. Trots allt. Linn och Daniel har röster som vackert vävs samman och jag blir lycklig av att höra dem tillsammans.

Lyssna på Våren är en annan tid här nedan! 

Filip Lundgren - Du lyser

Mångsysslaren Filip Lundgren släppte singeln Du vet vad jag tänker på förra året. Det var en låt som rev hårt med sitt sound. Nu är han tillbaka med singeln Du lyser som är en klart mjukare låt. Jag har generellt lite svårt för autotune, men här tycker jag att det fungerar. 

Jag tycker om hur Filip i all musik han gör skiftar mellan olika stilar och verkligen får det att fungera. Ibland är det riviga gitarrer och melodiska refränger, ibland är det mer åt det elektroniska och vemodiga hållet. Men hela tiden märks en glädje i det han gör. Det märks att det är mycket arbete och hjärta i det han gör. Du lyser har en refräng som smittar och passar bra att lyssna på långa vårnätter då man behöver mer ljus, mer värme. En låt som växer från en trevande inledning till något smittande och berörande. 

Lyssna på Du lyser här nedan!