Jag är själv en sån som ofta romantiserar barndomen och tänker på olika fina grusvägar man sprang på och alla hundratals gånger man åkte hölass. Fast det kanske bara var två gånger egentligen. Allt var kanske inte så som man tänker att det var. Det är en tid som aldrig kommer tillbaka och där mycket kanske var mindre komplicerat, men där man också lärde sig mycket.
I vilket fall som helst så sjunger Anna otroligt vackert till en text som andas både längtan och saknad på samma gång. Det är lätt att lyssna en gång till efter att musiken tystnat och känna sig lite rörd. Dels av igenkänning och dels av hur fint det låter.
Lyssna på Barndomens gudar här nedan och kolla in den fina videon!