Vissa saker glömmer man aldrig. Så är det bara och de där envetna minnesbilderna är väldigt ofta förknippade med musik.
När vi i vintras började bli redo att släppa lite ny musik igen med 23Till hade vi ganska tidigt bestämt oss för att den första låten vi skulle spela in var den som blev Ännu ekar ropen. Egentligen är hela låten en vandring längs minnenas allé som börjar i det som heter Lejongropen i Norrköping. En grop men naturliga grässluttningar runt om där det under framförallt 70-talet och tidiga 80-talet ofta var livemusik med lokala storheter som numera i de flesta fall är sorgligt bortglömda, men som ändå i många fall gav minnen för livet. Som sångaren i Fucking Garlics som fick nåt spel och skrek och sprang barfota som en vettvilling runt Lejongropen medan resten av bandet röjde. Eller som Norsholms Befrielsefronts väckelsemöten som fick både pundare, fyllon och barnfamiljer att förenas i konstiga danser inför våra ögon. Jag fattade inte allt men förstod att här hände det nåt magiskt. Eller som att se Snagg, coola som fan och knappt äldre än oss själva, spela med sådan självklarhet att man började ana att det här kanske man skulle kunna göra själv.
När musikbacillen väl fått fäste var det omöjligt att värja sig och att det skulle bli en första utflykt till Roskilde var bara en tidsfråga. 1985 var det äntligen dags. Billy Bragg hade blivit något av en husgud som många av oss precis hade upptäckt. Han hade släppt sina två första min-LP ”Life´s a riot with Spy Vs Spy” och ”Brewing up with Billy Bragg” men för den stora publiken var han ännu tämligen okänd.
Billy Bragg skulle spela på Roskilde 1985 och det var en av de konserter som ringades in som ett absolut måste. Den fick inte slarvas bort med ohälsosamt galna mängder danskt äppelvin eller andra konstigheter. Den skulle bara ses. Det var en eftermiddagsspelning i gröna tältet - festivalens minsta scen. Fullpackat! Här var vi som visste att de skulle bli bra. Ensam med sin elgitarr tog han scenen i besittning och det var det bästa jag sett och jag var garanterat inte ensam om den upplevelsen. Jag vet inte hur många extranummer det blev men vi vägrade låta honom sluta. Alla stod kvar och skrek efter mer. Om och om och om igen. Jag vet att tårarna rann på slutet och det är fortfarande enda gången jag faktiskt gråtit under en konsert.
Till slut fick festivalledningen bryta in. Hela festivalprogrammet för den gröna scenen höll på att spricka totalt. De förklarade, under våra högljudda protester och burop, att Billy Bragg tyvärr inte kunde spela mer nu och att andra artister väntade på sin tur. Till slut sa de att om vi slutade ropa på mer och lät honom sluta så lovade de att Billy Bragg skulle återkomma dagen efter på stora Oranga scenen som första akt. Det fick han också. Det är ett helt annat minne.
/ Micke Pihlblad, 23Till
Lyssna på Ännu ekar ropen här nedan!
