När hjärtat blåser upp till storm tröstar LeMarc

Jag återvänder till Peter LeMarc ofta. När hjärtat blåser upp till storm. Det är enkelt att hitta en tröst i hans låtar. Det senaste året har många behövt tröst mer än någonsin, tänker jag. Jag vet inte hur många som har sökt upp just LeMarc, men jag gjorde det. Till ett glas mjölk till frukosten. Till sena resor på kvällarna. Till fots. Med tåg. Landskap som vinkar adjö i samma stund som de dök upp. I takt med ett hjärta som satte segel och försvann. Överallt fanns Peters musik. Det är klart. Jag börjar bli gammal och känner igen mig i det där med att bli gammal så fort och det är klart att mycket tvivel växer. Var är livet någonstans? Vad har jag egentligen gjort av den tiden jag har levt? Kanske är det som Peter sjunger i Drivved, ”Var vi än är längtar vi alltid bort” och det är väl inget fel i det heller egentligen. Men någon gång vill man nog komma fram. Slänga hjärtats packning på sängen och andas ut. 

”Så finns det de som får slåss för varje andetag” fortsätter Peter sjunga och det känns ju aktuellt nu. Frågan är vem som får stjärnhimlen nu dock. Kanske ingen. Kanske många, i ögonblick. Peters texter har berört mig på många sätt i flera år och jag önskar att han någon gång hade skrivit en roman. Jag tror det hade varit en bok full med målande historier. Jag tycker om hur han genom åren låtit många låtar andas länge, låtit dem växa försiktigt fram, för att berätta något stort om livet. Jag tänker på fina I mitt andra liv, jag tänker på Drivved och jag tänker på Ett sätt att älska, tusen sätt att gå. Jag tycker om när låtar tar sig tid. Berättar historier. Kanske något större, kanske bara en inblick i en vardag. 

Jag tycker om när musiken finns där som en tröst. Även om det förstås finns tusen olika tolkningar av alla låtar. Men det är samtidigt sådant som håller oss vid liv och jag önskar verkligen att så många som möjligt kommer ut på andra sidan. Det kommer kännas så gott att må gott igen.

Lyssna på Peter här nedan!