De fem bästa låtarna 2020

1. Sara Yasmines Okända land finns i två versioner på albumet Osårbar. Båda är bra, men det som berör mest är den akustiska versionen. De låtar som berör mest på albumet är paradoxalt nog, sett till albumtiteln, de som känns mest sårbara. När Sara gång på gång sjunger ”Jag håller din hand” i slutet på låten, tillsammans med det vackra pianot så lyssnar jag på detta årets mest fantastiska musikaliska ögonblick. Ett förstående och bräckligt ögonblick, som samtidigt är väldigt romantiskt. 

 

2. Klara Andéns låt Nu har jag varnat dig är en melodiös pärla om att komma över någon. Hade det inte varit en pandemi så hade det varit en självklar låt på alla dansgolv. I slutet så stegras allt, tempot höjs och de spritter i kroppen. Det är vemodigt, samtidigt som melodin får en att vilja dansa. Fantastiskt. 

 

3. Diza Guava sjunger ärligt och rakt om kärlek på sin debut-EP. Allra bäst blir det på låten Atmosfär. Om att såra någon och så försvinner den från ens liv. Men man saknar personen och undrar hur man egentligen ska kunna leva utan den. Kan någon visa hur man gör? Dizas röst skär upp ens själ. Plågsamt vackert.

 

4. Michael Stipes samarbete med Big Red Machine mynnade ut i låten No time for love like now. En låt som skrevs innan pandemin, men som på många sätt sammanfattar mångas känslor under den. En låt som kanske berörde ännu mer dock när Michael Stipe sjöng den live, från sitt hem. Men ändock en mycket stark låt, och den släpptes verkligen i rätt tid. 

 

5. 2020 bjöd på ett nytt album av Anna Järvinen, Vestigia Terrent. Titellåten på albumet lyssnade jag på nonstop när albumet kom ut. Annas drömmiga röst målar upp något vemodigt, något flyktigt. En vissling inleder, ett piano kommer in och drömmen inleds när Annas röst hörs.

Danskeband - Allt är oranget

Göteborgska Danskeband släppte för ett år sedan första singeln Ful=Ledsen. Det är en låt som varit med mig sedan dess. Nu, ett år senare, släpper bandet andra singeln Allt är oranget. Det vemodiga finns kvar, även om känslorna här vilar på Matti Ollikainens piano istället för på elektronik som var fallet på första singeln. Det är på många sätt en väldigt vacker ballad, där både livet är fint och gör ont på samma gång. 

Ivanna Junuzovic sjunger med en sådan känsla och inger både hopp och förtvivlan på samma gång. Det är mycket dubbla känslor i den här låten och det sammanfattar väl det här året på många sätt också. Ett på många sätt mörkt år men där det färggranna, det som lyser upp, kommit då och då och fått oss att hänga kvar. En fin låt att spela när årets eftertexter rullar ut och hoppet börjar födas om något annat.

Lyssna på Allt är oranget här nedan!

"Jag vädjar till er alla att ni MÅSTE följa restriktionerna"

Idag gästar Alexandra Löfgren från Östersund bloggen. Hon berättar att hon för närvarande jobbar på sjukhuset i hemstaden där hon städar och hon skriver om allvaret i situationen med COVID-19 och om hur viktigt det är att alla följer restriktionerna. 

För dig som gör det aktiva valet att inte följa COVID-19 restriktionerna ber jag dig att läsa vidare. 

Just nu jobbar jag på Östersunds Sjukhus för att minska smittspridningen av COVID-19 i min hemort, något som känns både hedrande och meningsfullt i denna tid. I mina arbetsuppgifter ingår städ av coronarum, spritning av sjukhusets tagytor, IVA-städ, ambulansstäd med misstänkt coronasmitta och hemstäd på andra avdelningar för att minska belastningen av sjukvården. 

Innan detta jobbet var pandemin för mig abstrakt och diffus på många sätt – virusets dödsantal blev till anonyma siffror snarare än människors liv, då statens svaga restriktioner möjliggjorde ett relativt vanligt liv för mig. Men efter de många ögonöppnande situationerna och lärdomarna på min arbetsplats har min respekt för pandemin ökat ofantligt och jag vädjar till er alla att ni MÅSTE följa restriktionerna. 

Sedan några veckor tillbaka har coronastäden ökat från cirka en gång i veckan till ungefär minst tre per dag, även ambulansstäden har ökat enormt med misstänkta coronainsjuknade. Nu har även patienterna intagit fler avdelningar än bara infektionsavdelningen på grund av det ökande antalet smittade. 

Första gången som jag städade ett IVA-rum var jag chockad över att få se lokalen med mina egna ögon där så många liv avslutats alldeles för tidigt. Allvaret tog över och det var med en klump i magen som jag städade vidare ovetandes om den lämnade patienten antingen hade dött i COVID-19 eller fått leva vidare. Mina vänner, vårdpersonalen sliter verkligen för att kunna rädda människors liv – men ändå hör jag om fyllda matbutiker och affärer och blir äcklad av de många egoistiska besluten som vissa människor tar. 

Alternativet att följa restriktionerna är så enkelt, så pass enkelt att jag hittills lyckats hålla mig symtomfri trots att jag befinner mig i ett coronasmittat rum varje dag. Det handlar om regelbunden handtvätt, social distans, bärande av munskydd, undvikandet av stora grupper och att lyssna på forskningen gällande viruset. Jag känner en kollektiv sorg tillsammans med mina kollegor i medvetandet om att det faktiskt är det svenska samhället som svikit de insjuknade och döda. 

Så jag ber dig, låt inte ditt ego ta över denna jul med den hetsande julhandeln (som heller inte är bra för miljön), stora familjemiddagar, onödigt resande och nyårsfester. Jag och mina kollegor har redan städat alldeles för många rum där människor behövt betala med hälsan och livet på grund av detta. Stanna hemma om du har symtom och sprid informationen!

/ Alexandra Löfgren 

(Texten är tidigare publicerad på Alexandras Facebook) 

Musikminne från Mila Nile

Idag gästar Mila Nile bloggen och berättar om ett minne, kopplat till musik. Mila är född i Sverige men bor sedan några år i Australien. Hennes senaste singel heter Break my heart to the beat. En låt som lyckas vara både vemodig och medryckande. En låt att dansa bort sorger till. 

Jag hade sett Gang of Youths flera gånger tidigare. Deras debutalbum The Positions hade kommit ut 2 år tidigare med singeln Magnolia som blivit en stor hit i Australien där jag är bosatt. Året var 2017 och bandet hade nyligen släppt sitt album Go Father In Lightness som spelades på repeat hemma hos mig.

Jag hade följt med min partner till Paris på en arbetsresa. Jag spenderade dagarna promenerandes med min kamera och ett skrivblock, och kvällarna med honom. Det var inte vår första gång i Paris så vi var ute efter något annat än Eiffeltornet och Louvren, därför kollade vi upp om det fanns någon livemusik den kvällen. Vi var ute efter lokalmusik men när vi såg Gang of Youths-biljetter kunde vi inte låta bli. Vi hade tidigare sett bandet på festivaler och stora scener så när vi kom fram till musiklokalen blev vi chockade. Det var ett mysigt, litet ställe ovanför en skivbutik. Lokalen kan inte ha haft kapacitet för mer än 50 personer och när musiken började var det runt 20 personer i rummet.

Konserten var magisk. Bandet gav allt och vi dansade tills benen skakade. När konserten var över stod bandet utanför och pratade med alla som ville. 

Det var ett privilegium att få vara där, att få se dem så intimt. Jag tänker ofta på hur det står ett band eller en artist och spelar någonstans även i min stad, med 20 personer i publiken och ingen som kan texten till deras låtar. Så mycket fantastisk musik som bara väntar på att bli upptäckt. Jag tänker på hur mycket magi det finns där ute som bara väntar på att bli hörd.

/ Mila Nile 

Lyssna på Mila Niles senaste singel Break my heart to the beat här nedan! 

Musikminne från Mats Westling

Göteborgaren Mats Westling släppte i onsdags boken Mitt hjärtas röst på Vivenda Förlag. Diktboken består av poetiska personliga reflektioner från det allra mest privata. Mats, som annars är mest känd för sin musik, släppte senast låten Moder Sol, som låter som en ljusglimt i en vinter som nog många upplever som tuff. Idag gästar Mats bloggen och berättar om ett musikminne!

Jag har en mängd minnen kopplade till musiken, då det varit mitt yrke genom nästan hela livet. Ett av dem var under Visfestivalen på Holmön, Umeå för några år sedan. 

Det var en underbar dag med gassande sol och publikrekord. Jag skulle uppträda själv med min gitarr som näst sista akt denna festivaldag. Innan mig gick bandet Partiet upp på scen och körde minst sagt järnet! Ca. 8 pers på scen med blås och kör, levererandes sin politiska ska-musik i ett otroligt tempo. Det blir ca. 3 extranummer, publiken står upp och applåderar. 

Sedan skall jag gå på. Själv. Med min gitarr. Det stod i tidningarna efter att de först tyckte att det var elakt av arrangören, men! Då det inte gick att konkurrera med ös och intensitet skalade jag av allt till minus 5 och började min resa. Steg för steg byggde jag och publiken vår kväll, vi sjöng tillsammans, pratade om viktiga saker. Det blev en av mitt livs bästa konserter och när jag sjöng låten Perfekt var stämningen på topp. 

Jag märkte att något var på gång i publiken då jag kom till raderna – precis som du när du står naken framför mig. Då såg jag nedanför scenen ett gäng mogna kvinnor och en ung kille, som inför hela publiken strippade av sig allt utan underkläder och dansade hysteriskt. När jag sjöng nästa vers tog de på sig kläderna, för att strax efter att kasta av sig dem igen. Jag började att skratta men kom på att P4 Västerbotten spelade in P4 live, så jag fick allt fortsätta. Jag fick efter konserten veta att kvinnorna åkt hela vägen ner från sameland och hade planerat denna kupp länge och väl. Det tackade jag dem varmt för. 

/ Mats Westling 

Mats Westlings bok Mitt hjärtas röst finns att köpa signerad på hans hemsida som du når genom att klicka här. Lyssna på senaste singeln Moder Sol här nedan! 

Anna Bodotter - Kom ta bilder

Sorgen hade definitivt en hållplats i detta året. Många av oss har haft en större distans till andra än vanligt. Anna Bodotters debutalbum Kom ta bilder, som släpps idag, handlar mycket om just längtan efter närhet och samtidigt en sorg som spricker igenom. Som måste skrivas om för att så småningom kunna försvinna. 

Albumet, som varar i 13 drömska spår, är mestadels ganska stillsamt och elektroniskt, vilket passar de melankoliska texterna. Ibland går längtan efter närhet och kyla ihop. Fast man är med någon så kan man känna sig väldigt ensam, vilket inledande Blå berg tar upp. En av de starkaste låtarna är singeln Sigrid där en uppmaning om att springa genom natten fastnar. Kungsan och Nu brinner hela skogen är två andra favoriter, där tempot höjs lite. Fina synthpoppiga låtar. 

Överlag så är det ett vackert album som går mycket på känsla och där lyssnaren kommer nära just Annas känslor, känner hennes sorg genom melodierna och de starka texterna. Den går att ta på. Låtarna är helt enkelt mer känslobaserade än melodibaserade och kan ta en liten stund att komma in i, men ger man albumet en chans och låter det växa så tror jag att många kommer tycka att det är ett väldigt starkt album, som man kommer bära med sig ett bra tag. Det kommer jag.

Lyssna på Kom ta bilder här nedan!

Azure Blue - All I want for Christmas is my baby

Dreampopparen från västkusten är tillbaka och nu med en julsingel. Första gången jag såg Azure Blue var på en skärgårdsfestival för 5 år sedan och då drogs jag med in i hans drömska värld av elektroniska ljud. 

Det gör jag även nu med denna fina jullåt, All I want for Christmas is my baby, som är en finstämd låt med orkestermusik och de mjuka popljuden vi är vana vid från Azure Blue. Han nästan viskar fram orden om hur han kommer hem till jul. Alla vi som kanske inte kan åka hem till våra nära detta corona-år får istället drömma oss bort till Tobias toner om en fin jul. 

Du kan lyssna på singeln här nedan.

Ryan Edmond - From the start

Ryan Edmond har spelat in albumet, det första i ordningen, From the start i Australien, där han också är född. Nuförtiden bor han dock i Stockholm och första låten på albumet heter just Stockholm. Utöver musiken har han även sysslat med snickeri och ekologiskt hållbart mode. Han har för mycket för sig helt enkelt. 

Den låt som bryter av mest Ryans debutalbum är If she knew där Yung Goon gästar med den äran. Det är så mycket som händer i låten och för varje gång man lyssnar så är det som att man upptäcker något nytt. Fantastiskt. 

Merparten av albumet är ganska stillsamt och vemodigt. Många av låtarna lyfts också av hur vackert Ryan spelar på sin kornett, som i den finstämda Take it easy. Sen har jag en förkärlek för just blåsinstrument då jag tycker att de tillför så mycket, det är både vemodigt och vackert. 

Albumet är bara sju spår långt, men personligen tycker jag att det är en fördel. Nu får vi ett väl sammansatt album där kornetten lyfter det till fina höjder. 

Lyssna på From the start här nedan!