Oskar, din hjärnas lagringsutrymme är begränsat på grund av att den innehåller 25 GB skräp. Jag ältar mycket och har nog alltid gjort det. För några år sedan så brukade jag spendera allt längre tid i butikerna jag var i, där fanns ett sammanhang som jag ville vara kvar i, där hemma väntade bara en tom lägenhet och planlöst scrollande. Plus en massa jämförelser. Närsynta personer kan tro att ordinära ting är enhörningar, människor, konst som sticker ut i den grå massan, själv såg jag vänskap där det egentligen inte fanns någon. Det var ett ensamt år. Jag träffade folk på stan och vi avslutade alltid med att ”det vore fint att ses snart”, så sa vi även andra gången vi gick in i varandra. Och tredje. Bekanta skrev på sociala medier om det fanns någon som skulle vilja dricka vin med dem, gå på konserter med dem, bara hänga med dem. Jag var ofta intresserad men tänkte att de bara skulle tycka att det var jobbigt om jag skrev att jag ville. Förmodligen hade de inte tyckt att det var jobbigt, men det var så det kändes. Jag kände mig sur och avmagnetiserad. Kortköpen gick igenom, men jag gick inte igenom. Ingens dörrar i alla fall, förutom min egen och jobbets.
Ibland vill en bara ha bråttom någonstans, för att det finns så mycket att hinna med, så många att träffa, men det året hade jag inte bråttom någonstans.
Ibland behöver en bli uppmärksammad på att en finns, ibland behöver en att ens röst landar någonstans, snarare än bara studsar fram och tillbaka, utan någonstans att ta vägen.
Jag skulle tagga alla vänner som gjort det året till något alldeles särskilt, men i årssammanfattningarna hade jag ingen att tagga. Det var bara en period, helt plötsligt kom nya relationer, livet tuffade på någorlunda igen, men det är ändå lätt att älta och fundera över varför vissa relationer aldrig höll, fast de var bland de finaste jag haft medan de pågick. Plötsligt rann de bara ut i sanden. Ända tills vi sågs på stan igen och konstaterade att vi måste ses snart. Men det gjorde vi inte.