lördag 22 december 2018

Musikminne från I Wish I Was A Fish

Foto: Press

Idag gästas bloggen av Frida Teresia Svensson, också känd under namnet I Wish I Was A Fish, som berättar om ett musikminne. 

Att spela musik är det bästa och värsta jag vet. Jag vill dela med mig av några av de finaste och fulaste minnena från min turné jag gjorde förra hösten i Danmark, Tyskland och Tjeckien. Jag hade jobbat som en liten iller för att tillsammans med min bokare få ihop allting och jag hade lyckats samla ihop ett helt gäng fina medmusiker som skulle följa med. Hjärtat bultade av spelsug. Jag hade köpt en knallblå folkvagnsbuss, för att kunna frakta mig, bandet och instrumenten. Med på turnén var till en början min käre far och min fina vän Kajsa som hjälpte till med allt roddande, körande och fixande. 

Jag började första spelningen i Danmark som solo-artist, plockade sedan upp en musiker-vän i Hamburg för att göra några spelningar på dou. I Berlin blev vi en trio och slutligen i Prag var vi ett sex-personers band. Under denna tid hade den knallblå bussen gått sönder ett antal gånger. Oftast behövdes den puttas igång och vid ett tillfälle blev den inlämnad för reparation under några dagar vilket resulterade i panik-körande i hyrbil till en festival. Vi spelade på små caféer och barer, en festival mitt ute i skogen, uppe på ett tak, i en trailer-park, klubbar av olika slag, en gammal biograf och allt där emellan. Vi hade även lyckats få bussen inlåst på en parkering med begränsade öppettider vilket ledde till att vi fick spela ihop pengar på en restaurang för att få ihop pengar till en oplanerad övernattning. Och mitt i allt det här fanns musiken, vi människor, alla relationer mellan oss, publiken och så jag då. Fylld av kärlek till musiken, berörd av mötena med publiken, men också så sjukt sliten av att försöka limma ihop alltihopa. 

I Prag hade vi alltså blivit sex personer i bandet och vi gav oss iväg i den knallblå bussen för att spela i en liten mindre stad i Tjeckien. Där gick allt fel. Bussen behövdes puttas igång flera gånger under färden. Vi körde fel och vi började bli sena. Väl framme möttes vi av förvirrad personal som inte hade koll på något. Ljudteknikern var inte där och den vegetariska maten visade sig vara fryspizza med salami som de tyckte vi kunde pilla bort. När ljudteknikern väl dök upp var han skitförbannad. Vi försökte starta nån slags soundcheck men inget verkade funka och ljudteknikern blev alltmer otrevlig. Efter lång tid skulle vi äntligen börja spela, trots att ena högtalaren inte gick att få ljud i. Vi hann spela två låtar tror jag, sedan kom en person inrusandes och skrek åt oss att sluta spela. Grannarna hade hotat att ringa polisen för att vi var för högljudda. Vi avslutade kvällen med att sova på gamla mögliga madrasser på scenen vi spelat på då det blivit något fel med vår hotellbokning. Morgonen efter visade sig att vi hade parkerat fel och fått ett sånt där hjullås på ena däcket. Oh, life is good. 

Efter att allt löst sig med bussen åkte vi iväg för att få totala motsatsen till upplevelse. Vi åkte bland berg och dalar som i något slags sagolandskap och hamnade tillslut i en liten bergsby där vi skulle spela på ett slott. Vid slottet kom en vaktmästare och mötte oss som kunde varit Hagrids (från Harry Potter) tvillingbror. Han hade den största nyckelknippan jag sett, grymtade som hälsning och öppnade de stora portarna. Vi blev bjudna på hemlagad mat och ljudteknikerna var rena proffsen. Det lät fantastiskt bra och vi fick feeling. Och publiken var fantastisk. Det var som att hela byn kom till spelningen. Såna där finingar som verkligen lyssnar och är närvarande. 

Jag älskar och jag hatar att spela musik. Det är så värt och det är så ovärt. Det skaver och det smeker om vartannat. Det får mig att vilja ge upp, det får mig att vilja mer. Och känns gör det. Typ som livet.

/ I Wish I Was A Fish 

En kan följa I Wish I Was A Fish på Facebook här. Här nedan kan en lyssna på senaste singeln Truth.