tisdag 10 april 2018

"Jag kommer nog aldrig lämna Göteborg"

Foto: Oskar Rickardsson

Den 13 april släpper Glenn Udéhn nya skivan Det går åt helvete nu, i mars släppte han en fin singel med samma namn. Han släpper skivan på det nystartade skivbolaget Coast 2 Coast Records och firar in släppet med releasefest på Pustervik. Jag och Helena träffade Glenn på ett café vid järntorget och pratade om nya skivan, om att romantisera och om livescenen i Göteborg. 


Du har ett nytt skivbolag som du själv varit med och startat upp, hur känns det? 
- Det har varit mer jobb än vad jag trodde. Jag driver inte bolaget, det är Tom Larsson som startade upp det. Men det är kul att testa och se lite hur det fungerar. Efter att jag bröt med Sony hade jag inga tankar på hur den här skivan skulle släppas, men Tom har alltid velat starta upp ett skivbolag så nu blir jag lite av en försökskanin kan man säga, så får vi se hur det fungerar. Går det åt helvete med mitt släpp så får vi väl sluta, haha. Men, det känns spännande! 

Du kände väl efter Sony att du ville ha mer fria tyglar när det gäller din musik och det kanske du kan få nu? 
- Ja, precis! Tom är den som spelar in min musik och det är lätt för mig att säga hur jag vill ha det och så behöver jag inte kompromissa så mycket heller med släpp och sådär. Det känns som att det ligger i tiden också, att man ska ha makt och kontroll över sin egen musik. Det känns skönt att gå independent igen. 

Det blir en vinyl den här gången? 
- Ja, det har vi kämpat hårt med. Det blir både vinyl och cd nu. Det kommer även släppas lite merchandise, POW som jobbar med tryck frågade om de fick trycka upp en Glenn Udéhn-kollektion som består av tygmärken och college-tröjor! 


Foto: Oskar Rickardsson

Hur nöjd är du med musiken den här gången? 
- Det har varit lite till och från, men jag har nog aldrig varit såhär nöjd någon gång innan. Jag tycker att det låter bra. Det blir en ganska blandad skiva, med både upp-tempo och mer avskalat. 

Din senaste singel släpptes i mars, Det går åt helvete nu. Berätta om den! 
- Såhär i efterhand så blev det ju som en beskrivning av hur allt varit efter släppet, det har kanske inte gått åt helvete, men det har varit många motgångar, bland annat med inbrottet i replokalen. Men angående låten så; jag är ju ganska pessimistisk och nervös av mig och jag har nog lätt för att ofta göra en höna av en fjäder, har lätt att tänka att ”nu skiter det sig, jag går och lägger mig, det finns ingen mening med någonting” men så gör man saker ändå och det löser sig till slut, kanske inte alltid, men oftast. Låten handlar väl om att man inte ska ge upp. 

- Det är någon vers där jag sjunger att Anton säger att Göteborg har gett upp, det finns inga drömmar kvar och det hade han sms:at på riktigt, och så skrev han ”varsågod, här har du en låttitel, och den passade bra in i den här texten. Det var någon som skrev att den är väldigt glad i melodin och att det kanske kan vara skönt att vara på klubb och dansa och få sjunga ut sin frustration till här låten. Det kändes fint. 

Du gillar väl att jobba lite så med den kontrasten, med glada melodier och mer deppiga texter? 
- Ja, det har väl blivit så. Jag har lyssnat mycket på Florence Valentin och jag tror Love Antell sa någon gång att man kan dansa till melodin men sen betyder texten något helt annat. Det tyckte jag var en smart tanke. 

Det känns som att du har en ganska pessimistisk syn på Göteborg också, känner du att du längtar härifrån ibland? 
- Det är konstigt, för det gör jag verkligen inte. Jag kommer nog aldrig lämna Göteborg. Jag kan inte bo utomlands, för jag är flygrädd, och jag har svårt att ta kontakt med nya människor. Det tar tid att bli bekväm. Man ska aldrig säga aldrig, men det blir väl en slags hatkärlek när man bott i en stad länge. Det är fint men det kan också vara bedrövligt, men så är det ju överallt. 


Foto: Helena Rost

Romantiserade du mycket saker när du växte upp för att sen upptäcka att det inte alls var som du trodde? 
- Ja, absolut. Jag ville till exempel jättegärna bli fotbollsproffs när jag var liten och när jag var tjugo tänkte jag fortfarande att jag skulle bli det. Jag blev aldrig det, men det var den bilden jag hade hela tiden, att det är klart att jag blir det. Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Jag och en kompis drog på en sån här Rasmus på luffen-luff när vi var 21-22, någonting. Vi tänkte att vi inte behövde något liggunderlag, inget ombyte och att vi bara skulle ta oss runt med ett tält, sovsäckar och våra instrument. Det var bedrövligt. Vi trodde att vi skulle ha jättekul, men vi var ständigt irriterade och hungriga, vi hade ju inte råd att äta mer än en gång om dagen. 

- Jag tror ändå det är viktigt att man romantiserar saker och att man hela tiden hittar nya saker att romantisera. Jag drömmer om att bo på en gård på landet till exempel, samtidigt som jag inser att jag kanske aldrig kommer ha råd, men det är kul att drömma och det är gratis. 

Finns det något du hade en romantiserad bild av och så visade det sig vara lika fint som du trodde? 
- Jag var på Putte i Parken, det var min första festival. Jag gick med några som varit på många festivaler innan, det blev en hype innan om hur det skulle vara och det visade sig att det verkligen var så på riktigt också. 

Sist vi pratades vid hade du en längtan efter att göra mer visaktiga låtar, är det något som kommer märkas av på nya skivan? 
- Nej, faktiskt inte. Det blir snarare tvärtom, med en lite rivigare känsla, lite småstökigt. Vi spelade in alla grunder - gitarr, bas, piano, trummor - live den här gången. Den präglas av mycket bandkänsla. Men jag har absolut kvar den där tanken, att göra något somrigt och lugnt. Kanske nästa skiva. 

Vilka har du jobbat med? 
- Musikerna är mitt band, Anton Engström, Simon Engström, Erik Engström som vanligt, Johan Albertson, Jonathan Jönbrink. Sedan spelar Gustav Davidsson trombon, Erik Göransson saxofon, Jennie Salomonsson trumpet och Tora Hyllstam fiol. Tom Larsson har ju spelat in och så har Hans Olsson Brookes mastrat. Sen så jobbar jag med Anders på Westin Promotion. Anders hjälper till med PR för nya skivan och uppstarten av skivbolaget. Det är fler människor inblandade nu än första gången och det är väl det som gör att ångesten har blivit större på något sätt. Den här gången känns det mer på riktigt med allt, det känns skönt att vi är ett team, jag, Tom och Anders, vi hjälper varandra och kan bolla många tankar och idéer. 

- Sen just att releasefesten är på Pustervik gör att allt känns otroligt nervöst och stort. Det blir nog bra, jag hoppas det blir lite folk i alla fall, sen i slutändan så spelar det inte så stor roll hur mycket folk som kommer, jag spelar ju för dem som är där. 

The Tape spelar samma kväll, har du lyssnat något på dem? 
- Inte så mycket, men jag gick in och lyssnade efter att jag hörde att de också skulle spela och dem är verkligen jättebra! Jag ska försöka hålla mig lugn så att jag kan lyssna på deras spelning också. Jag har ju en tendens att springa runt mycket innan spelningar, för att jag blir så nervös. Det är skönt att Pustervik har många bra trappor. 

Du var med och arrangerade Subkultfestivalen förra året, är det något du ska göra igen?

- Nej, eftersom jag börjat på Kulturverkstan nu så hade jag inte tid i år. Men det känns som att dem växer, så det är kul! 

- Det var ännu en erfarenhet. Jag tror att det är bra att om man sysslar med musik att få en inblick i hur det är att vara arrangör också. Det är inte så jätteroligt när man kämpar för att få ihop ett event och så kommer en musiker som är jätteförbannad över att det inte finns ost till tacosen och så har man försökt tänka på allt, det blir stressigt. 

Var det ett exempel från verkligheten? 
- Nej, faktiskt inte, haha. Men jag tror det är viktigt att få den där förståelsen, att bli mer insatt i hur andra som jobbat inom kultur har det. 

Vi pratade ju mycket om livescener förra gången vi sågs och det är intressant hur det har utvecklats i Göteborg. Nu har Liseberg tagit över en större del av livescenen här. 
- Ja, de har bokat allt möjligt. Det är ju kul men jag förstår samtidigt att det skapar irritation för de som driver klubb i stan, på Liseberg kostar det kanske 80 kronor att gå in, för att en klubb ska gå runt så behöver man ta kanske 300 i inträde, det blir svårt att konkurrera med. Det är bra att kunna gå på bra och billiga spelningar, men det kan samtidigt leda till att klubbscenerna inte får de tre stora akterna som de behöver varje år för att hålla sig högt i kurs. Samtidigt finns det lite barer i stan som försöker hålla liv i scenen, som Holy Moly. Det är roligt. 


Foto: Helena Rost

Hur ser våren och sommaren ut för dig annars? 
- Jag har inte orkat ta tag i det där än. Jag har varit väldigt hög och låg och när allt har varit uppåt har jag jobbat ganska mycket med att nå ut och kolla upp spelställen men när det har varit lågt så har jag inte lämnat lägenheten på några dagar och inte orkat ta tag i så mycket. 

- Jag ska till Lund i slutet av april och spela utan band, sen blir det Östersund med hela bandet i juni, tanken är också att vi ska till Stockholm i maj. Sen får vi se. Jag tror att jag och Eddie Wheeler ska åka upp till Inlandsbanefestivalen i Jämtland i augusti, men vi har inte hunnit prata om det riktigt. 

Ni har inte pratat om att göra musik tillsammans någon gång, du och Eddie? 
- Någon gång kanske, men just nu är det inget på gång. 

Du och Kristian Anttila skulle väl göra något tillsammans? 
- Ja, jag var i hans studio i somras och spelade in två låtar och tänkte släppa dem innan december, men sen tänkte jag att det vore synd att bara slanga ut det, då var vi mitt i inspelningen av nya skivan. Så nu ligger två låtar och väntar. Jag har pratat med Kristian om det, om att vi kanske kan spela in någon helg till och sen göra en Ep av det. Vi får se. 

Till sist, vilket är det allra finaste ordet du vet? 
- (efter lång betänketid) Körsbär.

Lyssna på albumet Det går åt helvete nu här nedan! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar