Gitarrerna spränger gatan utanför. Nionde spåret på Kents sista skiva Då som nu för alltid, Gigi, låter nästan som en tillbakablick till 90-talet. Sista skivan spretar dock mestadels åt andra håll, Tennsoldater till exempel påminner mest om Daft Punk. Något annat som kommer krossa både hjärtan, gator och världar är sista spåret på skivan, kallad Den sista sången. Den hade gärna fått vara några minuter längre, men den känns verkligen som ett avslut, särskilt när barnkören kommer in. I övrigt känns albumet ofta som en fortsättning på de senaste fyra skivorna och jag som föredrar det lite renare soundet, gillar inte när det blir för mycket effekter kring Joakim Bergs röst, sånt skapar mest ett avstånd till musiken.
Texterna är rakare än tidigare, men behandlar, som många gånger tidigare, tvivlet. Det som funnits förr, som en kanske förväntats komma bort ifrån, men som mest har ändrat form. Tvivlet på jaget som samsas med tvivlet på samhället. Joakim Berg sjunger ”Jag glömde min drivkraft. Det finns inget hjärta om du inte har kul” och här och där finns det små antydningar till varför det tar slut här. Musik är till för att kännas in, för att vi ska kunna existera i musiken, som om den handlade om oss. Men det är inte så mycket berättelser till oss, utan det handlar snarare om bandet, om något personligt, något bortom räddning, något som kommer leda till jävligt kyliga och jävligt ensamma nätter.
