söndag 22 maj 2016

Kanske är vårt mående en reaktion på hur samhället ser ut

Jag har märkt på senare tid att normala krisreaktioner sjukförklaras. Jag tror att det är viktigt att förstå att både människor och samhället i stort är mer komplext än vad många tycks tro. Det är så att vi mår väldigt dåligt idag generellt men ofta har det naturliga förklaringar. Vi har till exempel skapat ett arbetsliv där många måste springa sig utmattade och när de väl gått in i väggen så får de höra att de ska titta på sina tankemönster. En förväntas orka och går det inte får en se över sitt tankemönster. Det är många som mår dåligt idag och det viktigaste är att vi ser över varför så många mår dåligt och börja förändra samhället i en riktning där vi kan förändra omständigheter och anledningar till att människor mår som de mår. Många letar efter felen hos sig själva. När vi ser hur arbetslösa behandlas så håller vi fast vid ett jobb som vi egentligen inte orkar med. Bidrag som sänks och en allt svårare jakt att hitta ett jobb över huvud taget gör att många inte vågar. I dagens samhälle mäts våra värden i vad vi kan leverera, hur mycket vi orkar prestera och efter vad vi har råd att konsumera. Det är skambelagt att inte ha råd, att vara den föräldern som inte har pengar nog att köpa den senaste telefonen eller märkeskläder till sitt barn. Eller till sig själv. Många skuldsätter sig över öronen för att ha råd, för att hålla igång konsumtionen. För köper vi det här, det här och det här så blir livet bättre. Det är vad vi får höra. 

Gränsen för ”normal” blir allt snävare och den sociala utsattheten blir allt större. Förskrivningen av psykofarmaka ökar, samtidigt som anledningarna till att folk mår dåligt inte ses över i särskilt hög grad. Psykofarmaka är troligen mer lönsamt än hälsa, annars skulle väl samhället knappast acceptera den psykiska ohälsan? Så fort någon inte passar in och avviker på något sätt så ska de medicineras bort, men kanske är det ofta samhället som är problemet. Många diagnoser kanske förväxlas med personlighetsdrag? Har alla blyga autism? Har alla som har svårt att sitta still och koncentrera sig ADHD eller är det just deras personlighetsdrag som inte passar in i den snäva mallen? Jag säger inte att det inte finns några diagnoser, utan att vi borde försöka se allt ur ett mer nyanserat perspektiv. Många självmedicinerar för att orka med sina jobb, men är det då människorna som är problemet, de som inte orkar, eller är det arbetssituationen? Många mår dåligt idag men kanske är det inte så märkligt. Kanske är det bara en reaktion på att samhället ser ut som det gör. Klart att en mår dåligt över att sakna pengar, men samhället ropar, skriker för att vi ska sabba vår ekonomi för att kunna hänga med i statusjakten. Klart att en mår dåligt när en måste stressa sig över sin egen gräns för att orka göra ett bra jobb, men varför fortsätter det då se ut så på många arbetsplatser? Om flera tvingas sjukskriva sig från samma arbetsplats, är det då deras tankemönster som är problemet egentligen? Klart att det är bra med medicin ibland, men samtidigt vet jag inte om det alltid är den bästa lösningen. Ibland önskar jag att det kunde skrivas ut nya jobb istället för mediciner, för om jobbet är problemet, så är väl inte mediciner lösningen? Om ekonomin är problemet, löser då psykofarmaka det finansiella? Nej, är det otrygghet i olika situationer som är problemet, så måste just otryggheten lösas. 

Vi skapar ett samhälle som bränner ut människor och istället för att förebygga att människor bränner ut sig så löser vi bara konsekvenserna av det men sällan varför det sker. Jag är ingen motståndare till mediciner, men om människor mår dåligt av att samhället är uppbyggt som det är, så är det inte just mediciner som hjälper i längden. Om arbetssituationen, fattigdom och annan social utsatthet är problemet, så kan inte samhällets enda svar vara att medicinera. Samhället behöver terapi men det är människorna som sjukförklaras. 

6 kommentarer:

  1. Underbara fina du. Mitt i prick. Precis just så som jag upplever min situation i livet just här och nu. Det är så lätt att säga ta ett piller bli en robot, men det varken hjälper eller utvecklar framtiden. Vi människor behöver varandra och mänskligheten och värmen i en kram. Effekten av ett individ fokuserat samhälle där individens val och vilja ska vara det som styr. Det skapar fler konfliktsituationer, fler energikrockar och ett kaosartat samhälle. Jag tror att I en balans mellan individer och grupp byggs en starkare harmoni och ett starkare möjlighet att nå strävansmål.

    Kram
    Sara

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina Sara för din kommentar! Jag håller med dig. Det individuella samhället där alla hela tiden ska orka mer, prestera bättre, leverera... skapar ett samhälle där allt fler mår sämre och sämre. Och inte mycket görs åt det. Kram, fina du!

      Radera
  2. "Klart att en mår dåligt när en måste stressa sig över sin egen gräns för att orka göra ett bra jobb, men varför fortsätter det då se ut så på många arbetsplatser? Om flera tvingas sjukskriva sig från samma arbetsplats, är det då deras tankemönster som är problemet egentligen? Klart att det är bra med medicin ibland, men samtidigt vet jag inte om det alltid är den bästa lösningen. Ibland önskar jag att det kunde skrivas ut nya jobb istället för mediciner, för om jobbet är problemet, så är väl inte mediciner lösningen? Om ekonomin är problemet, löser då psykofarmaka det finansiella? Nej, är det otrygghet i olika situationer som är problemet, så måste just otryggheten lösas."


    Som vanligt klok och mitt i prick och även om jag egentligen kunnat citera hela inlägget sätter du huvudet på så många spikar här. Och så i slutklämmen förstås. Den säger precis allt.

    Jag tror vi blir fler och fler som inser det meningslösa i att jaga lyckan i form av statusprylar och hektiska jobb, men det går alldeles för långsamt. Och det är ju inte det lättaste att ställa sig utanför ekorrhjulet även om en egentligen vill. Hur gör en? Vad gör en? Det är så frustrerande att hela tiden landa i pengar som lösningen. Eller pengar som bristen som kan hjälpa en att nå dit... Jag har önskat så många gånger att jag hade fötts för minst hundra år sedan. Att få leva i ett hederligt, om än slitigt, lantbruk där mat producerades på plats och prylar inte var det viktigaste i livet...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din väldigt fina kommentar! Och det är så sant som du skriver, att även om en är emot allt det där, är det sannerligen inte enkelt att ställa sig utanför. Men ju fler som vågar desto enklare kommer det bli för fler att säga emot, hoppas jag. Jag önskar också att jag hade levt då istället, hade kanske varit tuffare på andra plan, men samtidigt mer harmoniskt.

      Radera