måndag 14 september 2015

"Livet är inte rosenskimrande eller nattsvart, det är allt samtidigt"

Foto: Pressbild

Författaren Lisa Bjärbo debuterade 2006 med barnboken Stora syndboken, hennes ungdomsromandebut kom fyra år senare, den fina och träffsäkra Det är så logiskt alla fattar utom du. Nu är hon aktuell med Djupa Ro. Här nedan berättar om den nya boken, om uppväxten i Småland och om återhämtning. Lisa Bjärbo skriver vackert även på sin blogg Onekligen

Vad kan du berätta om Djupa Ro?
- Hur länge får jag prata? Jag skulle kunna babbla om den i en vecka! Men så här: Djupa Ro är en berättelse om fyra tjugoåriga barndomskompisar, som splittrats efter gymnasiet. När boken börjar har de precis fått veta att den femte killen i deras gamla kompisgäng har hittats död, och de återvänder allihop till sin lilla uppväxtort i Småland för att gå på begravningen. Boken handlar väldigt mycket om sorg, om vänskap, om att bli vuxen, och om att vara uppväxt i ett litet samhälle. Om rollerna man har, och om sakerna man inte pratar om, fast man kanske borde.

Du gjorde ett soundtrack till din bok Det är så logiskt alla fattar utom du. Vilka låtar hade passat till ett Djupa Ro-soundtrack, om du vill nämna några?
- Jag har en spellista som jag lyssnat på under hela skrivprocessen, igen och igen och igen. Alla låtar på den passar på bokens soundtrack! Men kanske speciellt I forgot about songs med Hello Saferide, Du blundade på klassfotot i nian med Linnea Henriksson och Where were you med Kristoffer Åström. Här finns länken till hela spellistan.  

Hur var din uppväxt i Växjö?
- Jag är själv uppväxt i det lilla samhället Ingelstad (där Djupa Ro utspelar sig), två mil söder om Växjö. Jag hade en bra och trygg uppväxt där, och jag har tänkt så mycket på det där nu, när jag skrivit om ett kompisgäng som växer upp på samma plats. Vi var väldigt schyssta mot varandra i mitt lilla gäng, och tog hand om varandra. Jag är så glad för det nu – att det fanns som ett tryggt nät runt mig, med vänner och familj. Jag reflekterade knappt över det då (så jädra bortskämt!), men det är ju inte det minsta självklart att få ha det så. Jag längtade visserligen bort från Ingelstad och Växjö stora delar av min tonårstid, men så här i efterhand kan jag ändå konstatera att min uppväxt där var rätt smärtfri.

Vad har du för relation till Växjö idag?
- Jomen, vi kommer rätt bra överens! Mina föräldrar och syskon bor fortfarande där, så jag är där ofta. Jag känner ingen längtan efter att flytta tillbaka, men jag gillar ändå att komma dit.

När kände du att du ville jobba med ord?
- Det har funnits med mig så länge jag kan komma ihåg, min pappa säger att jag velat bli författare sen jag var fyra år. Det minns jag inte ens själv (jag var väl upptagen med att vilja bli prinsessa och superhjälte och advokat och såna grejer också, gissar jag). Men jag minns när min lärare i mellanstadiet skrev ”du skulle kunna bli författare när du blir stor, Lisa” i ett omdöme en gång. Då vet jag att jag tänkte JA-A, det vill jag! för första gången på allvar. 

Vilket är det finaste ordet du vet?
- Gud, vad svårt! För åtta år sedan var det i alla fall ”onekligen”. Det är därför min blogg, mitt instagramkonto och mitt twitterkonto är döpt till det. 

Tycker du att du en kan skriva om allt i barn och ungdomsböcker eller finns det ämnen en absolut ska undvika?
- Nej, jag tycker verkligen man kan (bör) skriva om allt! Om man gör det på ett bra sätt. Jag tror inte barn och ungdomar blir hjälpta av att vuxna försöker skydda dem från allt som kan verka svårt eller farligt eller otäckt, snarare tvärtom. Att läsa en bok kan vara ett perfekt sätt att närma sig ett komplicerat ämne, och processa det. Oavsett hur gammal man är. Livet är ju inte antingen eller. Det är inte enkelt eller hemskt, rosenskimrande eller nattsvart, det är allt samtidigt. Jag gillar när böcker får vara det också.

Vad kännetecknar en bra bok för dig?
- Att den får mig att känna något när jag läser. Sorg, skräck, lyckopirr i magen - det spelar egentligen inte mig någon roll vilken känsla läsningen framkallar, men de allra bästa böckerna jag läst har berört mig väldigt starkt allihop.

Du har tidigare skrivit en bok tillsammans med Johanna Lindbäck, tror du att det blir fler samarbeten?
- Kanske! Det var väldigt, väldigt roligt att skriva bok ihop med Johanna, och jag skulle gärna göra det igen. Vi har massor av idéer som skulle kunna passa! Men just nu har vi egna böcker på gång först. Sen får vi se.

Hur mycket av din egen uppväxt finns i dina böcker?
- Massor! Jag låter ofta mina böcker utspela sig på samma ställen där jag själv vuxit upp, och snor hej vilt från känslor jag själv hade, tankar jag själv tänkte, och små saker jag själv var med om. Men jag skriver aldrig helt självbiografiskt. Alla mina böcker är påhittade till största delen, och personerna i böckerna finns inte på riktigt. Ändå handlar de ju om mig på ett sätt. Hur skulle de kunna låta bli? De är ju hämtade ur mitt huvud.

Vad inspireras du annars av? 
- Böcker, film, tv-serier. Låttexter! Varenda låt på varenda skiva av Säkert! vill jag skriva en bok om. Och så inspireras jag av människor, vardag och relationer. Det är så jädra spännande med folk, bara, hur de tänker, vad de säger, deras små vanor. Jag tröttnar aldrig.

Vad läser du själv?
- Helst? Böcker om vanliga människor och vardag. Jag läser väldigt mycket ungdomslitteratur, en hel del svenska vuxenromaner, emellanåt en deckare, men sällan fantasy.

Finns det någon författare som du slukar allting av?
- Ja, flera. John Green, Anna Schultze, Jenny Jägerfeld, Åsa Larsson, Liv Strömquist, Martin Jern… Just nu läser jag Linna Johanssons Lollo. Den har jag sett fram emot länge.

Hur ser din skrivprocess ut?
- I en perfekt strukturerad fantasivärld gör jag så här: Först tänker jag länge och väl. Sen försöker jag göra en planering över vad som ska hända i stora drag i boken – vilka personerna är, vad som ska hända när, och viktiga scener som måste med. Sen skriver jag. I verkliga världen är det sällan sådär perfekt strukturerat, men i alla fall, så ser min ambition ut. Jag skriver alltid från första sidan till sista, för jag är helt värdelös på att hoppa fram och tillbaka i texten. Och jag läser min egen text om och om och om igen, varje skrivdag vill jag helst börja med att läsa om hela boken från början. Det tar väldigt lång tid. Men det är så jag gör.

Behöver du något speciellt runt dig för att skriva?
- Tystnad och ensamhet, helst. När jag skrivit Djupa Ro har jag helst velat sitta ensam hemma i min soffa, under en filt. Oerhört dåligt för ryggen i längden! Det är ingenting jag rekommenderar.

Jag läste i din blogg att du är introvert, var någonstans återhämtar du dig bäst?
- Hemma! Jag älskar hemma. Men är också väldigt förtjust att gå ut och gå bland åkrar och fält och skog.

Vad skulle du säga att du behöver för att må bra?
- Det är ju tusen saker, i kombination, men utöver mat och sömn så behöver jag få vara själv emellanåt, och jag behöver få skriva och anstränga huvudet. Och prata om saker som spelar roll, med någon jag gillar! Och så mår jag väldigt bra av att se mina barn glada också. Deras fnitter går rakt in i magen på mig som någon slags lyckoprojektil och härjar runt där inne tills det nästan är omöjligt att inte börja fnittra själv också. Det är väldigt praktiskt. Jag har rätt fnittriga barn.

En kan beställa Djupa Ro här och här. Gör gärna det! Här nedan kan du också se Bokens trailer. 

2 kommentarer: