Jag drog ut på handlandet på Coop. Jag hade inte bråttom till någon, till något. Men jag gillar att gå runt och inte känna en gräns för hur länge jag bara får vara. Att gå runt utan att behöva prestera något är så skönt. Det är inte alltid det har varit möjligt och det är alldeles för enkelt att göra det omöjligt.
Det är lätt att bli en Ja-sägare men för mig leder det ofta till att jag överskrider min egen orks gränser. Det är lätt att fastna i ja-hjulet, så lätt att bli döv för att ens ork skriker till en, försöker uppmärksamma om att kroppen inte orkar längre. Till slut ser en varje uppförsbacke som en personlig förolämpning, en har slutat orka. Medan världen styrs av morgonpigga människor med ordning och reda i sina pärmar och i sina hjärnor går en själv runt utan någon ordning och reda alls. Allra minst i hjärnan. Kroppen kryper närmare och närmare väggen. Jag vaknade en morgon och funderade på om det regnat ett år i sträck eller om jag hade depressiva vanföreställningar. Jag hade slutat tänka på vad det var för väder, jag kände bara vad det var för väder. Min kropp bestämde, var min egen meteorlog. Allt fortsatte. Fest på fredag? Självklart! Ses på lördag? Absolut! Träffas på söndag? Såklart vi kan det! Sen jobbade jag i en vecka igen, att vila var inget att tänka på.
Problemet med att vilja vara till lags hela tiden är att en så enkelt glömmer sina egna behov, glömmer bort att se till sin ork och mer ser till andras begär, till andras önskemål. Att gå runt och inte känna en gräns för hur länge en bara får vara är inte längre att tänka på. Jag ville inte vara tråkig och jag uppfattade som att jag var just det om jag inte varje helg stannade ute till klockan fyra på morgonen, om jag inte ville umgås en hel dag med någon, om jag inte ville delta i någon jobbig grabbig jargong, om jag inte var folk till lags. Kom igen nu då, hördes det i hjärnan. Kom igen. Jag behövde vila men svarade ändå på varje samtal, svarade ja till så gott som allt, medan kroppen svarade nej, lägg på, stäng av.