Reklamflödet borde bytas ut mot ett människoflöde. Samhället ger så mycket information, men alltför lite kunskap, allt för lite förståelse. Samhället ger en allt för lite utrymme till att tänka ett steg längre, tankarna tillåts inte springa lösa, det dyker upp väggar, murar. Tankar ska snabbt ersättas med nya, överflöd ska ersättas med nya överflöd av saker och ting, och att tänka långa tankar i konsumtionssamhället betyder ingenting. Det är skönt att sänka världen till ens egen nivå, sänka ljud och intryck, bara så kan vi lära oss att förstå oss själva. Jag blir lätt stressad om det är mycket ljud överallt, därför är det skönt att jag inte har någon tv och jag kommer heller aldrig att skaffa det. Det är så lätt att sätta på tv:n och fly bort från sina tankar, men jag ser ingen anledning till att fly. I dagens samhälle följer vi folk på internet, i olika sociala medier, så som Instagram, Facebook och Twitter, men vi avföljer människor i verkligheten. I det digitala flödet ska vi känna så mycket människor som möjligt, dela så mycket som möjligt och följas av så många som möjligt. Själv vill jag välja en annan framtid, en annan väg. Kort sagt ska så mycket som möjligt vara så mycket som möjligt men jag tror att risken är att vi lätt glömmer bort oss själva, glömmer bort oss i tv:n, i datorn, i mobilen, i alla intryck, i reklamen som får oss att vilja byta ut kläder, soffor, prylar som vi inte behöver byta ut. Vi har glömt bort vad vi behöver och låter andra bestämma det åt oss.
De flesta av oss har knappast brist på kläder, möbler eller skor, men många av oss har brist på tid och sociala relationer. Mycket av det vi tidigare har gjort själva betalar vi nu andra att göra. Jag tror inte att denna omfördelning av tid, där vi jobbar allt mer och är lediga allt mindre, är särskilt utvecklande för den människan vi är, där vi hela tiden förväntas identifiera oss med de titlar vi bär. Det blir ett samhälle som slutar upptäcka världen och istället börjar leta efter den. Vi letar efter intryck att fylla tomheten med, snarare än känslor att fylla kroppen med. När vi träffar nya människor är vad vi jobbar med bland det första vi förväntas säga, men jag vill tro på något annat än ett liv där ett välfyllt CV är bland det största en kan uppnå. Det livet skapar lätt både utbrändhet och otillräcklighet. Det är klart att vi måste jobba, men jag vill tro på ett annat liv där jobb inte ses som det allra viktigaste, det allra största, något som ska överordnas allt. Jag tror inte på ett liv där vi bara producerar och konsumerar. Jag tror att den synen begränsar oss som människor.
Precis som heteronormen har begränsat människa efter människa så gör konsumtionsnormen oss på andra sätt begränsade. På Twitter ska vi få in någon slags mening i 140 tecken och till viss del så har även livet utvecklats åt det hållet, vi ska få in mer mening i ett alltmer begränsat utrymme. Vad får oss då att växa istället? Jag tror att vi behöver sänka hastigheten och istället för nedladdad närvaro, nedladdade kramar, nedladdade timmar gå ut och växa socialt, växa kulturellt, se bortom titlar och yta och istället rusa upp vårt intellektuella försvar. Om vi kan minska arbetstiden, vilket framtiden säger att vi måste, kan vi istället utöka det sociala livet till en nivå som många av oss behöver. Även om en inte behöver ett stort socialt liv så kommer en ändå kunna välja mer själv vad en vill göra av sin tid. Vill en jobba, så absolut, men vill en jobba mindre, minst lika absolut!
Jag blir hellre inmattad av mycket närhet än utbränd av för mycket jobb, jag växer hellre som social varelse än som ekonomisk varelse och jag kommer aldrig jämställa mer pengar och att göra karriär med livskvalitet. Mänskliga relationer är det som får mig att växa och jag mår bättre när någon håller om mig, jag sover bättre när någon håller om mig. Hjärtat växer, plånboken ligger där på bordet, orörd, karriären ropade, hjärtat ropade. Det sistnämnda ropade inte högst men jag lyssnade med rätt organ. Om 60 år kommer jag vara glad över att jag valde att låta plånboken ligga där, orörd.
