Foto: Per Jahnke |
En person jag verkligen tycker om är Anna Hertzman. Jag hörde hennes musik första gången när jag var i Skåne på besök och sedan dess har jag varit fast. Annas musik präglas av ärlighet och hon går verkligen sin egen väg, även om den egna vägen inte alltid är den enklaste. Hon engagerar sig också i olika samhällsfrågor och har nyligen startat en antirasistisk bloggserie på sin hemsida. Anna har mycket att säga, jag hoppas ni tar hennes budskap till er. Hat föder hat, kärlek föder kärlek. Glöm inte.
Tillsammans med Tina Sayed Nestius och My Gerdin har du nyligen startat en antirasistisk bloggserie på din hemsida. Vad kan du berätta om den?
- Den antirasistiska bloggserien är en bloggserie som främst riktar sig mot Sverigedemokraterna, men också rasismen i allmänhet i Sverige. Den går främst ut på att avslöja myter och dåliga argument som förhoppningsvis gör människor mer medvetna så de gör klokare beslut i höstens val. Det känns lite som att pissa i motvind och jag får mest min egen klokskap på benen. Fast på något vis inbillar jag mig att det är bra att göra så gott jag kan. Att det lönar sig att göra bra saker för att öka tolerans och förinta rasism. Även fast jag nästan varje dag blir ledsen när jag hör inhumana åsikter och hatiska budskap så tänker jag ändå att det kanske förändrar någon. Och då är det värt det.
Hur fick du ditt feministiska uppvaknande?
- Det är väldigt svårt att säga. Det kom successivt till mig men efter att jag lämnade en man, som betedde sig jävligt illa mot mig, bestämde jag mig för att vara mer aktiv i min feminism. När jag växte upp fick jag lära mig av omgivningen att feminism är någonting konstigt. Jag kan faktiskt vara lite besviken att ingen människa i min närhet var bättre påläst och kunde berätta för mig att feminism är rörelsen som ska skapa jämställdhet i samhället.
- Jag skäms när jag tänker att jag själv har varit en sådan kvinna som tänkt att "statistiken säger att Sverige är ett av världens mest jämställda länder, så vad fan gnäller folk för?!". Nu vet jag att jämställdhet inte existerar förrän den är 100%. 70% jämställdhet existerar inte, för då är det inte jämställt. Jag tänker också att det är bättre att komma till insikt sent, och våga be sitt förflutna om förlåtelse, än att aldrig våga förändra sig. Sen ska jag ju bli förälder så det är mitt ansvar att upplysa mitt barn om de samhällsstrukturer som finns.
Har du själv några feministiska förebilder?
- Det finns så många. Vi lever just nu mitt i en feministisk revolution även fast många människor inte ens känner av det. Det finns så många kvinnor och män som på olika håll och nivåer kämpar för att förändra världen till det bättre.
På vilka plan tror du människor generellt sätt har svårast att leva jämställt?
- Det var en svår, men också viktig fråga. Svårast är nog när vi uppfostrar våra barn. Alla människor uppfostrar sina barn av kärlek och det är nog svårt att se att vi väldigt tidigt uppfostrar barn onödigt olika. Det finns en skillnad mellan kön men de individuella olikheterna är större. Dessutom har skolan misslyckats med jämställdheten då pojkar utvecklas senare än tjejer och det innebär att pojkar nu har sämre betyg till följd av en dålig jämställdhetsplan. Jämställdhet betyder inte att vi alla är samma. Jämställdhet innebär att vi ska ha samma rättigheter och skyldigheter och där borde skolan individ- och kunskaps-anpassas mer.
Sociala medier har gjort det okomplicerat att delta i det politiska livet. En del hävdar och jag har personligen fått höra att de/vi som engagerar sig på internet blir passiva utanför den virtuella världen. Hur ser du på det?
- Det stämmer nog till en viss del i vissa fall. Men jag tänker att i mitt fall väcker jag tankar som människor har med sig hem och funderar vidare på. Det är mitt sätt att nå ut och då gör jag så gott jag kan. Jag tror dock att twitter kan ha den effekten att de som finns på twitter och det som sägs där till stor del hamnar där och aldrig når de som verkligen tänker annorlunda. Det är min uppfattning från twittertiden. Jag slutade twittra för att jag tyckte det blev ett jävla gnäll utan egentlig taktik. Jag gnäller gärna men jag har också en plan på hur jag kan hjälpa till att förändra.
Varför tror du att många är rädda för att tänka normbrytande?
- För att många människor bygger sitt liv på tillhörighet och inte på självkänsla. Människor fortsätter hellre i dåliga spår för att tillhöra den enda värld de vet av än att bryta mönster och få skapa en ny värld.
Vilka normer tycker du präglar musikscenen i Sverige?
- Sexism och mansdominans. Men värst av allt en enorm makt från de stora bolagen. Spotify betalar dåligt på grund av att de stora bolagen sitter som delägare, kommersiell radio är helt storbolagsstyrd och tv likaså. Det är en tråkig trend som gör att vi små artister och skivbolag får jobba för sämre förtjänst än de stora artisterna. Jämlikhet och jämställdhet är inget som musikbranschen kan skryta med, och eftersom de stora bolagen har så stor makt skapar de också störst intresse hos arrangörerna som ska boka till livescener. Jag hoppas på att kvinnor kommer in i fler styrelser och sammanhang. Själv fick jag skapa mitt eget arbetstillfälle för att få en plats, det fungerar det också!
Jag har tänkt på att många har svårt att skilja på sitt kön och sin könsroll. Hur ska folk lära sig att se skillnaden, tror du?
- Min upplevelse är att människor blandar ihop jämställdhet och feminitet och maskulinitet. Jag vet inte hur det ska förändras faktiskt. Jag tror att om feminister kämpar med att fortsätta föra diskussioner, dialoger och att förändra så kommer det ske. Det tar tid att förändra tusentals år av strukturer, men det är på god väg.
Ett annat problem i dagens samhälle handlar om status, att utåt sett visa hur bra vi har det på olika sätt, varför tror du att det har blivit så?
- Det har alltid varit så i olika former i alla tider tror jag. "Status" är en norm och det är samma typ av problematik. Människor vill åt en viss status för att känna ett tillhörande. Tyvärr har vi svårt för att känna en mänsklig tillhörighet med alla, oavsett kön, etnicitet, ekonomi osv.
Du håller just nu på att spela in en ny skiva. Vad kan du berätta om den?
- Det har varit många turer kring min skiva och jag har sagt upp mitt förra band för att spela in den på egen hand med nya samarbeten. Det var dags för oss alla att gå vidare och min skiva är nu halvvägs i processen. Jag kan säga att den blir väldigt bra! Jag jobbar med duktiga människor som förstår mig och mina musikaliska mål.
- Tanken är att släppa en singel i september/oktober som heter "Bakfull Ångest" och sedan släppa hela plattan den 1 november. Jag hoppas jag kan hålla den tidsplanen. Det positiva med att nu jobba helt själv i mitt egna skivbolag är att jag väljer mitt eget tempo och sound. Anna Hertzman har äntligen blivit självständig på riktigt, trots att jag gett sken av det tidigare!