Just nu strävar jag mest efter att hamna i rätt belysning. För en del handlar det om att ligga nära solen, medan det för andra handlar om ett litet stearinljus. Sen kan man behöva vara i båda ibland. Men en del saker är rätt så tuffa just nu och sådant kan ju leda till förändringar har jag hört. Det handlar väl mycket om hur man trivs i nuet och hur man vill ha det senare. Jag drömde till exempel som barn att flytta till en storstad. Först drömde jag om att åka in till Kalmar själv. Det sågs ju som något enormt. Men sedan så kom drömmarna om Stockholm. Till slut så hamnade jag där. Jag var 19 och det var mer en inre resa än mycket annat jag gjort efter det. Nu ser jag dock att de allra största inre resorna kommer ur relationer som verkligen fungerar och utvecklar en. Där man ligger raklång i någons tankebanor utan att man egentligen tar upp särskilt mycket plats. Där ingen väljer att bara sopa framför sitt eget hjärta och tänka att en gjort sitt, utan även tar hänsyn till den andra. Där det finns både en broms och en gaspedal. Utan att lyfta finger så lyfter någon ens värld. 10 år senare har jag slutat drömma om det stora, slutat drömma om att få hjärtat omkullkastat av ett spännande liv.
En av de finaste sakerna jag gjorde när jag var liten var att åka hölass om somrarna. Och det är just sådana saker som jag inser har betytt allra mest. Jag gillar att cykla in i skogen och hamna vid en sjö och bara vara i luften i timmar. Bara vara i någons luft i timmar. Jag har lätt för att tröttna på alla höga ljud och all teknik som måste följa med överallt. När det är egentligen bara är luften man behöver ha med sig. Särskilt om morgonen så är världen väldigt vacker och det är den världen jag vill lägga över min framtid. Kanske är jag på väg att hamna i det livet jag hade som liten och jag undrar om det är vanligt? Att man kommer tillbaka dit där man började? Jag har lätt för att bli kär i den värld som jag möts av vissa sommarkvällar. Det liv som exploderar i färger precis framför mig. Tur då att den världen inte spelar svår!
Jag fyller 30 om ett halvår och kanske påverkar det mig till viss del även om jag generellt inte tror på att låta åldern styra så mycket av ens liv. Det handlar inte om att ha åldern inne för att tillåtas göra saker, det räcker ofta att ha hjärtat inne. Jag har ett helt liv framför mig så länge som jag har ett helt liv inom mig. Vem vet om jag blir lyckligast av att bo kvar i en storstad och endast ha naturen i tanken eller om livet kommer upplevas än större om jag hamnar längre bort från allt det en storstad erbjuder? Jag vet att ju äldre jag blir desto mer känner jag att naturen ger mig mer än än de trafikerade gatorna och tusentals butikerna jag drömde om som liten. Att jag flyttade från Kalmar har troligtvis gjort att jag samtidigt blivit mer medveten på så gott som alla plan. Och det känner jag mig nöjd med även om det så klart inte tar slut där.
Det dyker upp hatiska kommentarer då och då på bloggen. Jag förstår inte riktigt syftet med dem, men så fort man skriver om jämställdhet eller rasism så är det ofta någon som dyker upp och kritiserar en på olika vis. Det är inget som kommer få mig att sluta skriva dock. Det bevisar bara att tankarna behöver gå vidare. Så länge inte alla har det bra så är vi inte framme. Idag fick jag till exempel höra att pappor som är hemma med sina barn är duktiga. Det känns tråkigt det också. Att pappor ska få beröm för att de vill vara med sina barn. Samhället behöver en förändring. Förhoppningsvis kan det i framtiden vara lika självklart att pappor är hemma som att mammor är det. Jarvis Cocker sjöng en gång ”Why live in the world, when you can live in your head?". Allt kan verka så fint i tanken. Men jag inser att livet behöver levas utanför den också.
