fredag 28 december 2012

Jag räcker fram mig, här är jag

Ju äldre jag blir desto mer kan jag känna en inre fåfänga, att jag vill säga och skriva så mycket klokt och meningsfullt, säga rätt saker, aldrig göra bort mig, aldrig skriva meningsfritt eller dumt. För tänk om man gör bort sig, tänk om orden kommer ut helt fel, tänk om tystnaden kommer in helt fel. Vad kan väl vara värre? Jag har varit livrädd för att göra bort mig så att jag istället valt att inte göra någonting. Då gör man ingenting men man gör heller inte bort sig. Man tappar inte bort sig men man kommer heller aldrig hitta sig själv eller ens börja leta. Man behöver göra bort sig för att hitta sig själv. Det finns inget i att göra bort sig som sliter mina färger. Allt gör dem bara starkare. Jag trampar gärna i klaveret, vem vet, kanske växer det gröna gräset sig ännu grönare där? När kommer människan med grönast gräs på båda sidorna? Om gräset är grönare på den ena sidan så är det bara att byta till den andra sidan. Och allt detta utan att någonsin lämna personen!

Jag vill aldrig någonsin anpassa mina ord efter vem jag pratar med, inte sätta upp temporära väggar, inte gräva genvägar förbi det allvarliga, förbi något viktigt, jag vill säga det jag har behov av att säga. Skriva det jag har behov av att skriva. Vissa ord blir till en språngbräda in i någons huvud, kanske blir man kvar, kanske inte. Kanske når man den inre stjärnhimlen. Jag har ingen men jag vet de som har. Kanske är ord den enklaste vägen dit. Om man inte når fram med läpparna eller händerna. Jag räcker fram mig, här är jag.

3 kommentarer:

  1. Svar
    1. Tack så jättemycket Angelica för att du vill läsa och för att du återkommer till bloggen, tack! :)

      Radera