 |
| Foto: Press |
Ascii har idag släppt debut-EP:n Ark på den fina labeln Årsta Skivakademi. Isak Sandström som han ckså heter skriver fantastiska texter. Texterna handlar mycket om färg och också en avsaknad av färg i den världen han betraktar. Mycket, tolkar jag det, handlar om att vilja färglägga världen på ett annat sätt, om ens önskan kunde måla. Soundet är lo-fi, avskalat och trevande men säkert. Det skaver men känns helt rätt och Isacs röst glöder genom texterna, genom de världar han målar upp. Jag tycker att det är mycket mycket bra och allra bäst låter det i svävande Färger, oändliga. Idag gästar Ascii serien "Fem album" och Spotify-länkar hittar ni, där det är möjligt, genom att klicka på det specifika albumets titel.
Masakatsu Takagi - Kagayaki (2014)
Denna skiva är nästan till hälften utfyllnad, särskilt efter mitten. Men för mig ligger dess storhet i att den krossar illusionen av att det finns en skillnad mellan musik och allt som inte är musik. Masakatsu Takagi flyttade till en by i bergen och gjorde denna skiva med hjälp av sina grannar och familj. Jag vill säga att den är som en vaggvisa om gemensamhetens storhet. Jag läste också någon skriva att det bor en by i den här skivan. Det är både omöjligt och helt sant. Om den inte var så ojämn hade den varit ännu bättre, men det känns lite osexigt på någon sätt. Det är ändå min favoritskiva.
Stina Nordenstam - And She Closed Her Eyes (1994)
Denna skiva kom till mig i gymnasiet och den låter ganska exakt som min generella sinnesstämning om inget annat anges. Det är nog fortfarande den enda svenska skiva jag hört som inte försöker emulera något annat jag redan hört. Och det är bara lite trummaskin, gitarr, sång och synt. Jag föreställer mig att den utspelar sig i ett hus där alla sover, och därför kommer en kall våg av skräck över mig varje gång arrangemanget förändras ifall nån skulle vakna. Alltid på helspänn och samtidigt helt avslappnad. Nu ska jag sluta med motsägelser och tala klarspråk.
För mig är Stina Nordenstam den största svenska artisten, vad det nu betyder. Eller kanske den minsta. Äsch.
Joanna Newsom - Ys (2006)
Fem låtar på timme helt burna av harpa, stråkarrangemang, och Joannas text och röst. Jag känner en stark motvilja att beskriva den såhär men det är som en tidlös medeltida fabel där instrumenten känns som mästerligt skrivna karaktärer. Jag antar att om någon skiva ska få den beskrivningen så är det väl denna. Joanna behärskar det engelska språket bättre än någon annan jag hört. Hon har också de bästa arrangemangen och stråkarrangemangen jag någonsin hört. Dessutom är den helt perfekt inspelad av Steve Albini. Jag känner själv att jag litar mycket på misstag och på att släppa kontrollen i min skapandeprocess, i syfte att uppnå något som känns större än vad jag kan tänka mig fram till. På Ys låter det å andra sidan som att varenda sekund är noggrant utformad av mästare i respektive roll. Detta utan att förlora själ eller storhet. Och det är kanske just därför denna skiva imponerar på mig så mycket.
Cindy Lee - Diamond Jubilee (2024)
Under typ 6 månaders tid lyssnade jag bara på första halvan av den här skivan för att jag alltid startade den från början. Och under den tiden var bara den första halvan den bästa skivan jag hört på länge, när jag sedan lyckades få tid att lyssna på den resterande timmen blev skivan bara ännu bättre. Jag tycker den leker med ‘fidelity’ i inspelning och framförande på ett sätt som verkligen gynnar musiken och konceptet. På något sätt känns det som att jag hört musiken förut samtidigt som den inte liknar någonting jag hört. Kanske The Velvet Underground & Nico? Någon form av lo-fi poprock är det nog. Jag älskar den så mycket att jag lyckades rättfärdiga att spendera tusen spänn på vinylutgåvan för att kunna lättare kunna lyssna på den. Jag betalade alltså tusen kronor för kunna spela en lo-fivinyl i hi-fi och jag ångrar det inte en sekund.
Mount Eerie - A Crow Looked At Me (2017)
Min kärlek för låttext har verkligen kommit sent, de senaste två åren typ, men när nu lågan är tänd har jag svårt att se att den slockna. Jag blir nykär ungefär två gånger i veckan nu för tiden. A Crow Looked At Me är början på Phil Elverums övergång till att nästan helt strunta i melodi och bara läsa text över instrumentaler. Skivan släpptes inom en månad efter att hans fru dött i cancer och han lämnas kvar med sorgen och deras ett år gamla dotter. Kanske det jag älskar mest med den är att den på många sätt saknar underhållningsvärde, utan mer är en direkt känsloförmedling. Ett bearbetande mitt i sorgen. Den är helt kolsvart, och den kommer inte fram till nåt - den är inte belönande på något sätt faktiskt, bara sorglig. Det kommer i och för sig en väldigt fin gitarrslinga på spåret Soria Moria men utöver det blir du bara matad med förödande insikt efter förödande insikt varvat med hjärtskärande vardagliga skildringar av hur Phil försöker hålla Geneviève vid liv. Inte alls kul.
/ Ascii
Lyssna på Asciis debut-EP här nedan!
