En brevväxling med mörkret

Jag cyklade genom ett morgonpiggt Kalmar. Himlen tog av sig sin morgonrock framför mig och blottade sin kropp full av röda strimmor. Rivs molnen? Jag hade ingen aning, men det såg ut så. Varken staden eller min hjärna var fullt diskad. Man kan säga att jag hade bestickstället kvar. Små tankar som lätt växer om man låter de vara. Jag tänkte på morgonen. Vi hade ätit frukost i sängen och berättat om allt vi längtar efter. Vi skruvade i glödlamporna i varandras mörker. Så funkar längtan för oss. Något som plogar undan mörkret. Det är så man ger ljuset ett lättare sätt att andas. Jag önskar att mina barndomsdrömmar haft livvakter. Jag har alltid använt drömmar som sårkompresser. På något sätt slutar världen att blöda av att man har något att längta till. 

Cykling har alltid varit ett sätt att få min hjärna att röra på sig. Kalmar var länge ett skäl för mig att röra på mig. Numera är det en plats där jag gärna stannar, där jag gärna gror. 

När jag gick i första klass på Sjöängsskolan i Lindsdal lärde jag mig plus snabbare än vad jag lärde mig minus. Nu, i 40-årsåldern, så inser jag att det är något vuxet att plocka bort saker från världen. Att vara barn är att bygga världar, att bli vuxen är att plocka isär dem. Det är som att någon går med en håv och försöker fånga in alla färger och släppa ut dem i vasken. Nya hus är gråa redan när de föds. Själv köper jag mina jackor på damavdelningen och även min parfym. På det sättet låter jag färgerna komma in i mitt liv. Man får låta bli att sy igen alla hål så de tar sig in. Det leder också till att fler specialeffekter lurar sig in i ens liv, men jag tror inte att jag kommer få en Oscar för att killar börjar slänga flaskor åt ens håll. Man kan inte få allt. Ibland är en flaska bara en flaska. Jag vet inte, de kanske tror att jag är en slags Alien, men de ska veta att jag har fredliga avsikter. 

Mitt liv är ofta upp och ner och i min hjärna pågår ständigt en slags brevväxling med mörkret. Fast man nedmonterar mycket som vuxen så verkar det jobbiga vara svårare att montera ned. Jag kanske behöver en renovering, men jag misstänker att den senaste var ett fuskbygge. Att golvbrunnen i skallen blev felmonterad. Jag vet inte om man kan få RUT-avdrag för invärtes arbete. Det verkar vara mer för såna som har status, och just ångest och sånt ger ju ingen status direkt. I alla fall inte på samma sätt. 

Något jag inte behöver renovera är mitt immunförsvar. Det byggs upp av tacksamhet. Till min fru, till mina vänner, till mina syskon och föräldrar. Jag har blivit allt sämre på att skriva på messenger de senaste åren. Ibland misstänker jag att det är lite den moderna varianten till att sluta bli bjuden på saker. Man slutar kanske existera till sist. Jag tror bara inte på att slösa mänsklig närvaro på internet, att berätta hela manuset online ger liksom inte något över till verkligheten. Jag tror det måste vara tvärtom. Jag tänker ofta på det försvaret och hur jag bär runt alla i ett grässtrå i fickan. När jag än behöver vecklas de ut till en äng, en äng av livvakter. Jag hoppas jag kan bidra på samma sätt. Jag är alltid redo att vecklas ut. Då ska jag bryta genom asfalten som begränsar drömmarna. Det är så många som gett min luft ben, som gett mitt ljus armar. Det är så mycket jag vill ge tillbaka.