 |
| Foto: Lasse Fredriksson |
MÄBEs senaste släpp var i början på förra året. Singeln Vintersaga kom ut i världen, en cover på just Ted Ströms Vintersaga. En låt MÄBE verkligen gör till sin egen, med extra lager tyngd och melankoli. Senaste albumet, som avslutades med Vintersaga, Kom evighet, kom ögonblick släpptes oktober 2023. Ett album där vi kände igen MÄBEs sound, men där nya spännande grepp också dök upp. Jag älskade den närmast jazziga känslan i Tingeltangel exempelvis. Sjömanskyrkan är också en framtida klassiker. Fantastiskt melodiös rock.
MÄBE är också aktuell med boken Jag skriver, därför är jag som är en rad betraktelser om rastlöshet, om musik och om världen och människan under en pandemi. Idag gästar MÄBE bloggens serie "Fem album", där han delar med sig av fem album som inspirerat honom och hans sätt att skriva under hans karriär. Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.
Jag är uppväxt på hårdrock och extremare metal och skulle utan mycket tanke kunna välja fem sådana plattor, men jag letade mig tidigt och ständigt utanför ramarna och försökte hitta annan musik som gav mig samma känsla.
Fields of the Nephilim var extremt viktiga för mig för att förstå att man kunde skapa stämningsfull musik på andra sätt än att bara lira distade riff. Jag skulle kunna ta vilken som helst av deras tidiga plattor men det blev det Elizium just idag. Helt magisk.
Jag älskar att plattan är så oändligt stämningsfull, men gjord med ganska enkla medel. Egentligen bara snyggt producerad med mycket reverb och rum. Vacker och extremt mörk och Carl McCoys röst ger en extra dimension.
Den känns fortfarande enormt stor och jag återkommer ofta till bandets hela katalog.
Varje gång jag lyssnar påminns jag om hur mycket bandet har inspirerat mitt sätt att skriva musik, speciellt i mina sena tonår.
The Doors - Waiting for the Sun
(1968)
Jag var i London någon gång under högstadietiden med en polare och då köpte jag min första poesibok - The American Night av Jim Morrison -. Hans sätt att skriva och utrycka sig på påverkade mig djupt. Det fick mig att våga testa och utveckla mitt eget sätt att skriva på. Nu har man hittat ett eget sätt att utrycka sig på och har andra kanske än viktigare influenser vad det gäller poesi och texter men han var trots allt en av de första att få mig intresserad på riktigt av texter och poesi.
Jag hade redan då lyssnat på The Doors under några år då men efter det blev det ett än viktigare band. Av någon anledning blev tidigt Waiting for the Sun min favoritplatta med bandet. Och det är det fortfarande. Vi lirade låten Five to one live med mitt tidigare band Twoface vid några tillfällen.
Peace, Love and Pitbulls – 3
(1997)
Joakim Thåströms syster bor här i Strömstad och är gift med en fritidsledare vi växte upp med här som var musikansvarig på våran Fritidsgård. Hela våran värld kretsade runt replokalen på Fritidsgården då. Vi hade tillgång till stället dygnet runt och mer eller mindre bodde där. Han, fritidsledaren, spelade alltid upp grejer som Thåström höll på med för oss. När jag var som mest inne i death metal-världen spelade han upp en förhandstape på PLPs andra platta – Red Sonic Underwear (1994) för mig och det var som om min värld ändrade sig där och då. Det gick liksom att göra hård, tung, vacker och intressant musik på andra sätt. Jag älskade ju såklart Imperiet och Thåström solo redan innan med detta var ju något helt annat och det passade mig perfekt just då. Så jävla brutalt men ändå lätt att ta till sig, i alla fall för mig. Kan tänka mig att det var så det kändes för många den första gången de hörde Ebba Grön.
Även om jag tycker Red Sonic Underwear är jämnare och mer intressant innehåller 3 några av mina absoluta Thåström-favoritlåtar. Såg enormt mycket fram emot att 3 skulle släppas och den gjorde mig verkligen inte besviken. Lyssnade oavbrutet på denna under några år efter release. Finns få plattor jag lyssnat igenom så många gånger. Tycker dessutom detta är början på det soundet han nu förfinar på de senaste soloplattorna.
Mitt absolut största ögonblick vad det gäller Thåström är för övrig när jag såg honom soundchecka med PLP på ungdomshuset Ngoma här i Strömstad. Han satt på en stol framför scenen och levde sig in precis lika mycket i musiken och sjöng med samma inlevelse som om han stod på scen inför 10 000 pers. Vi var högst fem-sex pers inne i lokalen vid tillfället. Där och då blev jag påmind om att det är musiken och dig själv allt handlar om. Hur många andra, eller vilka, som kollar betyder egentligen ingenting så länge man får ut något av det själv. Om sen någon annan får ut något av det är det bara en bonus.
Han var här och lirade två gånger på det lilla ungdomsplacet. En gång solo på invigningen med några lokala musiker härifrån och en gång under en turné med PLP. När PLP lirade pajade deras sampler så de körde några låtar med ”vanlig” sättning, alltså bara gitarr, bas och trummor. Jag vill gärna tro att det triggade T att gå i en helt annan riktning efter den turnèn. Jag fick dessutom nöjet att snacka med honom och bjuda honom på en folköl efter solo-gig, trots totalt alkoholförbud, såklart...
Wovenhand – Consider the Birds
(2004)
En person som hade lyssnade mycket på mina första demos skickade en MP3a till mig som varken hade band-eller-låtnamn. Den hade bara ett nummer har jag för mig. Den var hämtad ifrån någon slags piratplats skulle jag tro.
Hen hade i sin tur fått den av någon annan och visste inte heller vare sig band eller låttitel men tyckte att jag borde höra den. Jag fullkomlig älskade den direkt. Det blev lite detektivarbete innan jag fann ut att det var bandet Wovenhand och låten Sparrow Falls ifrån plattan Consider the Birds. Jag lyssnade otroligt mycket på hela plattan och hela bandets katalog efter det. Musiken känns både traditionell och nyskapande på en och samma gång. Eller bara tidlös kanske.
Ledaren och sångaren David Eugene Edwards har numera en helt lysande solokarriär som jag följer med stort intresse. Sparrow Falls är dock fortfarande favoritlåten!
Bob Dylan - The Times They Are A-Changin' (1964)
Under en period för rätt många år sen nu var Dylan nästan det enda jag lyssnade på. Inget annat kändes bra nog eller intressant just då.
Jag kan hamna i såna perioder. Jag bara plöjer ner i en artist, ett band eller en genre. Ett djupdyk helt enkelt. Och vad det gäller kombinationen enkla låtar med fantastiska texter är Dylan i en klass för sig. Helt makalösa låtar. Det är ju någonstans där man själv vill hamna. Enkel men innehållsrik musik.
Jag skulle kunna välja flera andra av hans plattor men The Times They Are A-Changin' ligger mig nära hjärtat just nu. Jag och en nära vän spelade in en svensk egen översättning på The Lonesome Death of Hattie Carrol kallad Tårarnas Tid för några år sedan som finns att höra på streamingtjänster. Vi har även en annan Dylan-låt inspelad som eventuellt kommer att se dagens ljus någon gång.
Dylan har gjort den enkla till en konstform och han är ständigt närvarande i mitt musikaliska liv numera.
/ MÄBE
MÄBE har satt ihop en egen spellista på Spotify som du kan lyssna på här nedan! Kolla även in senaste släppet Vintersaga.
