Gryningen kommer i slutet på The Jilteds debutalbum Heaven Can Wait. Det är ett album som präglas en hel del av isolering, destruktiva relationer, skilsmässor och att vara utan räddning. Som relation och som människa. Samtidigt nätterna, klubbarna, golven. Längtan är som tydligast om nätterna. Kärleken. Samtidigt som dess motsats också lyser som allra klarast just då. Ensamheten, isoleringen. Meningslösheten. Det är väl inte så att de känslorna egentligen märks mindre på de tre avslutande låtarna på albumet, men samtidigt lyser längtan upp de tre spåren på ett ljuvligt sätt. Som tre solstrålar som till slut tränger sig igenom ett mörkt moln. Det jobbiga finns snörat runt fötterna hela tiden, men ibland lyckas man komma ifrån det. Om så bara för en stund.
Singeln Oblivion hamnade på min lista över de 25 bästa låtarna som släpptes under förra året. Här finns också mycket annat starkt. Close encounters är ett syskon till Franks Pappa/Sinking Slows (Linus andra projekt) You are the only one I really love. Allting går ihop hos Magnus och Linus. Deras musikaliska identitet blir ett i The Jilted. Jag tycker om när tempot sänks i Apart och i June. June är samtidigt den låten som sticker ut mest, som en piano-driven ballad som tyvärr tar slut alldeles för fort. Men den målar upp fina bilder, en dejt och ett Fotbolls-VM som följs på storskärm. Ett barn som blir till.
Avslutande Radical romantics har en fantastisk melodi. Det är en låt som under knappa fem minuter visar på det allra största hos duon. Texten som utmanar en, de olika färgerna i text kontra melodi som hugger ihjäl det svartvita och gör duon otroligt nyanserad och kontrastrik. Samtidigt fingertoppskänslan som hela tiden fångar det melodiösa i musiken. Det är musik som ofta dansar till undergången. Men jag blir ändå väldigt glad när jag lyssnar.
Lyssna här nedan!
