Sommarborden i våra huvuden blåste omkull ibland, men vi visste att de skulle ställas upp igen, få nya dukar, en sol som höll dem sällskap. Nya historier skulle berättas vid de borden men det kommer stunder då man bara saknar de gamla. Det kommer dagar då solen siktar på ens minnen och skjuter. I de stunderna är varje ögonblick en avrättningsplats och ett efter ett försvinner dem.
Jag bad dig komma över och styra mitt liv en stund. Jag hade nått slasken och kände mig så inåtsprängd. Jag saknade min bärande balk. Mitt namn saknade att ha dina läppar som ram. Jag saknade att ha ett avskilt rum i hjärnan. Jag ringde en vän medan jag väntade på dig. Vi kom fram till att vi inreder vår sorg helt annorlunda. Jag behövde prata om den, locka fram språket att springa ut i ljuset. Locka fram molnen att simma snabbare, komma i mål.
Det finns allt färre kvar som minns mig som liten. Av de jag hade runt mig första gången jag cyklade utan att hålla i mig så är det bara två av dem som är kvar i livet. De som köpte kläder till mig som liten, de som såg mig ta mina första steg. De som hindrade min rädsla från att ta för många steg. De suddas saktsäkert ut. Plötsligt sitter man ensam bakom ratten. Liv som vänt sig under natten och lagt sig på nytt om varandra vaknar inte alls längre. Döden bokar förstås plats i oss alla, men man är aldrig helt förberedd förrän man står där vid havet medan vinden rycker tag i kontakten till någon som sett en genom alla ens dagar.
Själv gav jag inte sorgen några bestick. Jag hade hört att den inte var hungrig. Det var den dock, men den livnärde sig på något helt annat än det jag hade trott. Den åt sig in i saker jag upplevt, tuggade på en bit av min första cykeltur, fortsatte med att hugga tag i våra samtal vi haft i ditt kök. Den åt sig in i allt jag inte klarade av att tänka på. Därför blev den till slut ett berg av disk, en betalningsanmärkning. Jag sköt upp den och tänkte att jag kan känna nu och betala om trettio år. Det fungerar aldrig så. Det var något jag behövde ta tag i med en gång.
Jag kände inte så mycket oro i övrigt, jag visste att köpen på ICA skulle gå igenom. Det jag inte visste var om mitt liv skulle kunna gå igenom den här sorgen eller om mitt saldo var för lågt för det. Jag såg det i hur sömnen påverkade min hy. Det svåraste är inte heller alltid att hantera det som hänt utan att känna en sorg över det som man är rädd för snart ska hända. Man kommer aldrig inse kostnaden innan något händer, hur mycket man än letar efter prislappar. Jag tänkte att jag kommer spara alla sms och att bland det tydligaste blir att vår match i Betapet kommer avslutas av sig själv. Du kommer inte lägga ett ord, hur bra läge jag än har gett dig. Vägskyltarna i mitt huvud dock, de du placerade där. De kommer alltid att stå kvar. Smulor från livets frukostbord.
Jag har lärt mig mycket. Du har lärt mig mycket. Lämna inte sorgen på bete, lämna den inte åt kronofogden. Diska efter varje måltid. Låt inte tystnaden vara byggsten i någon relation. Låt inga trauman förbli obearbetade. Känslor trivs bra i bröstet, men behöver också gå vidare när det är dags. Ta reklamavbrott från att vara vuxen ibland. Bli vän med ditt eget huvud och ta hjälp av andras om det inte går. Sätt gränser och var en gräns själv. Försvinn i telefonen ibland. Gå vilse i livet. Sorgen blir närsynt med tiden. Kanske är det faktiskt så. Livet flackar ofta med blicken men du fortsätter vara segel när mitt golv stormar.
