Vi låg i soffan och spelade Candy Crush. Du hade gett mig 30 liv precis. Små gester i vardagen. Utanför så ryckte vinden av halsen på lyktstolparna. Du bad mig följa med ut på promenad. Det är lätt att fastna i notiser och särskilt såna om att hitta, helst snabba, lösningar för olika känslor. Man glömmer lätt att alla inte söker efter snabba lösningar. Ibland är det skönt att bara synliggöra allt. Låta allt vara en stund.
Ibland blir jag mest trött på samhället, tänkte jag. Det vanligaste nuförtiden är att få reda på vad en människa är för något och sen koppla allt som hen gör och säger till vad den är. Sen att varje människa i grunden styrs av flera olika saker och också är flera saker än en spelar inte särskilt stor roll. Jag tror inte vi närmar oss varandra i den tid vi lever i. Vi fjärmar oss från varandra. Ge mig känslor och åsikter som inte genast hamnar på löpbandet. Vi kan väl tänka igenom allt ett tag till?
Vi gick ner till havet och badade, trots regn som låg och solade i luften. Jag hade huvudet mot vågens nacke. Ibland är sommaren vänlig. Jag hade precis börjat ett nytt jobb. Ofta glömmer man bort att bara vara människa är ett heltidsarbete. En renovering som aldrig riktigt tar slut. När man är klar med köket så rasar badrummet in. Det är som när sommarens byggnader raseras av att hösten springer in. Jag har alltid känt mig osäker när jag börjar något nytt. Det är som att mingla med 6 stycken presidenter. Den känslan. Jag föddes en måndag. Men det är inte bara därför jag känner mig som ett måndagsexemplar, tänkte jag. Samtidigt är det kanske enklast att snubbla över sina egna mållinjer. Det är man själv som ställer högst krav. Ibland känner jag att jag hade behövt ökad bemanning i min kropp. Ett själsligt kapital.
Jag har sällan strävat extremt högt. När jag för ett tag sedan spelade yatzy och lyssnade på Lena Nymans Min himlakropp kände jag att jag inte behövde så mycket mer. Strävan efter ett evigt växande mer biter inte på mig. Inte det minsta.
Vi la oss på marken. Gräset torkade bort regnet från pannan. Luften hade sprungit ur mig. Solen lade korsord över våra kroppar när vi låg där på filten. Du hade precis gått den vanliga slingan genom mig. Förbi gläntan, förbi barndomen som fortfarande betade i mig. Ibland satte den i halsen. Det är inte alltid bra att se tillbaka, tänkte jag. Vem vet vad en springer tillbaka till. Vad man hämtar i elden. Kanske är det bra med obesvarade samtal ibland. Oskar, du har åtta missade samtal! Än sen. Det får vara så ibland. Kanske behöver man inte alltid ringa upp.
Solen tittade återigen fram genom molnen. Det var en sån dag då himlen försökte låtsas att den inte var på väg att bryta ihop. Jag har själv såna dagar - men vem har inte? Ibland är vi som två årstider som avlöser varandra, tänkte jag. Du är som sommarens första dag när jag hänger fast i en regndroppe. En kraftig vind.
Vi sätter väl alla finkläder över vårt mörker. Över vår osäkerhet. Blygheten får en slips, det osäkra en klänning. Det är i ensamhet som min osäkerhet växer snabbast. Mitt mål när jag gick ner i arbetstid var att bygga relationer. Osäkerheten finns så klart kvar ändå, men det finns något så fint i att hitta trygghet i olika relationer. I nya miljöer så får byggnaderna mina vänners drag. Det gör det enklare att vandra där. Det är människor jag är villgänglig med och de känner samma sak. Och jag tänker att vi inte söker efter snabba lösningar.
Det finaste i livet är det som får växa fram. Vänskap. Kärlek. Det är kanske en bra grund för relationer, man kanske gör som när man köpte kläder som ung. Man köper några storlekar större och får något man kan växa i. Det är fint med relationer som inte från början har någon utsatt takhöjd, som inte har någon färdig ritning. Människor att växa med, helt enkelt.
