The Father

Ingenting är riktigt tydligt för den som ser filmen The Father. Men det den beskriver griper tag något alldeles oerhört. Anthony (Anthony Hopkins) är dement och livet blir allt rörigare för honom. Han känner inte igen sin dotter när hon kommer hem efter att ha handlat. Det gör inte vi heller, då hon helt plötsligt spelas av en annan skådespelare. Detta händer flera gånger. Det vi ser är livet ur Anthonys Perspektiv. Hans vardag. Hans sökande efter ett ankare som ena dagen är fast vid honom, som andra dagen är borta. Förvirringen och hjälplösheten biter sig fast. Det är kyckling till middag varje dag - eller är det? Lägenhetens utseende förändras - ibland på bara några sekunder och vems lägenhet är det egentligen? Vilka bor där ens? Nuet dras undan hela tiden, då minsta lilla sak påminner om ett annat liv för längesedan - eller alldeles nyss. 

Allt flyter omkring även för oss som ser filmen och det finns inga riktigt tydliga svar på vad som är sant och falskt av det vi bevittnar. Det spelar inte heller särskilt stor roll. I vanliga fall så handlar en sån här film om de anhöriga och deras upplevelser av att vara nära den sjuke. Här får vi allting. Men mestadels hur Anthony upplever sitt liv. Det liv som han allt mer tappar greppet om. Det som finns att hålla fast vid är enstaka minuter av klarhet, musik och en stillsam kram från en sjuksköterska. 

Jag blir väldigt berörd av dottern (Oliva Coleman) och Anthonys samspel. Hur hon behöver vara både dotter, anhörig och sköterska - med alla miljoner känslor som ingår. Det finns inga filter i filmen. Vi går rätt in i ålderdomen där mycket består av rädsla och vilsenhet. Att känna sig hjälplös i sin egen kropp och vilse i sin egen hjärna. Det är en av de absolut bästa och mest berörande filmerna jag har sett på mycket länge.