Jag och en av mina närmsta vänner har fått sittplatser. Och av flera 1000 platser så hamnar vi precis nedanför mina forna bästa vänner. Dom som nu valde att inte hälsa på mig. Dom som inte såg mig fast att jag gick precis framför och vände mig om flera gånger för att försöka få ögonkontakt. För visst måste dom ha sett mig? Det är någonting som går sönder i själen på mig varje gång jag går förbi någon som betytt allt, men som nu undviker ögonkontakt. Jag minns hur ont det gjorde men också om hur rädd jag var för att dö. För den sommaren väntade jag på operation av min lungtumör som jag ännu inte visste var godartad.
Jag hade svårt att andas, men utmanade både lungorna och ångesten för det var ju ändå Håkan som spelade. Och musiken är det enda som kan beröra mig på djupet. Som väcker den själ som jag ibland tror mig ha förlorat. Och tårarna helar och renar och får mig att orka lite till. Som Håkan sjunger "Visst känns det fint att va vid liv, en dag till, visst känns det fint nu, Hurricane?"
/ Helena E
Lyssna på Genesarets sjö här nedan!