- Det är inte lätt att vara människa, men min tro är att det inte finns en enda känsla eller en enda upplevelse som inte går att förvandla till guld, likt alkemi. Med det sagt så blir livet inte lättare att hantera, bara vackrare. Denna EP är min alkemi, min process av att sitta med så djupa känslor att det känts som att jag ska gå sönder. Ibland har jag gått sönder, men ur sprickorna har låtarna blivit till. Den röda tråden är att jag tolkat denna tillblivelseprocess med symbolik från naturen, drömmar och mysticism.
Nya singeln heter 111 the Owl. Hur skulle du beskriva den?
- Jag skrev låten när jag navigerade väldigt intensiva känslor. Under denna period besökte jag nya platser inom mig själv, vissa så mörka att jag undrade om det gick att hitta ut. Såg framför mig att även om mörkret var här för att stanna skulle jag åtminstone kunna vara mitt eget ljus. Ugglan i låten är symbolen för ljuset inom varje människa och det finns inget mörker som kan kväva det.
Du hittade inspiration när du befann dig i en stuga på Gotland 2019. Hur kom det sig att du åkte dit från början? Var du där helt själv?
- Jag hade tagit mig ur en utmattningsdepression men hade symptom som inte gick över och tänkte ‘fan, så här kan det inte fortsätta'. Det var då jag fick idén att isolera mig själv i en stuga på Fårö. Jag var mestadels ensam hela sommaren förutom de 10 dagar då producenten Pablo San Martin var på besök och spelade in halva EP:n med mig, samt några dagar till då låtskrivaren Ronja Marike Damgaard var där och skrev låten The Sea med mig som också kommer på EP:n.
Hur har arbetet med själva EP:n flutit på?
- Det har varit en snårig väg. Under arbetets början stötte jag på en del motgångar och ibland undrade jag om livet verkligen tyckte att jag ska hålla på med musik. Men varje gång jag släppte greppet om min dröm flöt arbetet på igen. Jag har helt fantastiska minnen från att spela in låtarna med både Pablo San Martin som producerat låtarna Animals och 111 The Owl, samt med Fabian Rosenberg som producerat titellåten Austers och The Sea.
Du har berättat att du känner dig förlorad utan naturen. Vad skulle du säga att det är som naturen ger dig?
- Naturen är för mig en spegelbild av min inre natur. En natur där allt får finnas, där allt får plats, där allt får växa, leva och dö. I naturen försvinner min impuls att vilja fixa mig själv och kontrollera mina omständigheter. Det är som att jag släpper garden och låter livet vara som det är och i det kan jag tillåta skönhet att ske av sig själv.
Du gick in i en depression för några år sedan då du pausade musiken. Hur skulle du säga att du mår idag?
- Idag är jag levande, vilket står i motsats till att vara i depression. Att vara levande för mig innebär att låta känslor komma och gå utan motstånd. Jag både skrattar och gråter ofta. Jag har tillgång till hela registret, både mörker och extas och det är så jag vill leva.
Hur har situationen med Corona påverkat dig?
- Jag har delvis levt i en bubbla där det inte påverkat mig alls. Som i somras när jag bodde och jobbade på Gotland och var förälskad. När jag inte jobbade så besökte jag vackra platser i naturen eller satt och skrev dikter på kvällarna och tyckte att livet aldrig varit bättre. Men ingen människa är en ö. Jag har som många andra tidvis gått igenom ensamhetskänslor och känslor av meningslöshet. Jag har också känt mycket med dem som förlorat sina inkomster, eller ännu värre en anhörig.
Många artister har börjat streama små konserter via sociala medier, är det något som du också skulle kunna tänka dig att göra?
- Gärna det! Tänker att det skulle vara spännande att försöka skapa en nära känsla trots att konserten sker digitalt. Men när samhället öppnar upp igen skulle jag vilja åka hem till folk och ha intima konserter i deras trädgård eller vardagsrum.
- Jag skulle nog säga att resan till Laos och Kambodja när jag var 20 var avgörande. Där träffade jag människor som fick mig att se på både mig själv och livet på ett nytt sätt. Jag befann mig på en ö i Kambodja när jag insåg att ens öde inte är så skrivet i sten som jag tidigare trott. Den dagen bestämde jag mig för att börja sjunga och spela musik…
Du bodde ett tag i Boston. Hur var din tid där?
- Det var en fantastisk, utvecklande och utmanande tid. Jag studerade på Berklee College of Music och eftersom jag inte är skolad i musik sedan tidig ålder som de flesta andra på Berklee, fick jag öva från tidig morgon till sen kväll varje dag i veckan. Det var svårt men jag vaknade upp varje dag med ett leende på läpparna.
Vilket skulle du säga är ditt finaste minne, kopplat till musik?
- Innan Berklee gick jag ett år på kulturama. En dag besökte LaGaylia Frazier kulturama för att hålla i en workshop och uppträda. Hennes självklarhet på scenen skiftade något i mig. Det var som att hennes sätt att ta plats i sin kropp, i sin röst och i sitt uttryck, gav mig tillstånd att göra samma. Hon var som en orkan och jag tog tacksamt emot den kraft som svämmade över från scenen. Mitt första uppträdande efter denna upplevelse var också första gången jag stod på scen utan scenskräck.
Om det var möjligt, vilken tidpunkt i historien hade du velat besöka?
- Jag skulle kunna tänka mig Paris runt sekelskiftet 1900, lära mig måla av de bästa och samtala med konstnärer, författare och poeter. I alla fall under en dag, det var nog inte helt mysigt att leva då alltid.
Har du något favoritklipp på Youtube som du återkommer till gång på gång?
- Jag hänger inte så mycket på Youtube men har återkommit flera gånger till musikvideon till Naughty Boy ft. Beyoncé – Running. Så galet vacker och konstnärlig video med två fridykare som spelar upp en slags kärlekssaga under vatten.
Till sist, om du var en karaktär i en valfri film, vem hade du varit då och varför?
- Jag har garanterat en del i mig som är och ser ut som lilla My i Mumintrollen. Hon är både busig och skrämmande på samma gång, har alltid något i kikaren men alltid med glimten i ögat.
Lyssna på 111 the Owl här nedan!
