-Vilken fantasifull fråga. Stadsmiljö tror jag.
Kanske pratar man inte helt öppet om allt. Folk har nog lite ont i magen. Dom är tysta dagdrömmare som läser för att få tiden att gå men säger inget intellektuellt
någonsin.
Du sjöng på Teater Galeasen i Stockholm i Oktober förra året. Hur var det att spela inför publik igen?
- Att spela på just Galeasen var det självklara valet. Det är rätt miljö och vi har en slitstark relation, jag och teatern.
Det bästa med skiva är live. Det är min bestämda åsikt - sen kan jag bromsa upp mig själv precis innan... står på målsnöret och undrar om alla har allt de ska ha och är glada. Jag fokuserar på småsaker, som att det typ ska finnas ägg och vindruvor bakom scenen om någon blir trött.
Du har samarbetat med David Shutrick på albumet. Hur kompletterar ni varandra?
- David är en säker låtskrivare till grunden som genom hela processen vill ändra och förbättra. Man kan tolka det som en osäkerhet men jag upplever det mer som nyfikenhet, att gräva djupare där man står. Sånt kräver självförtroende och han litar på sig själv musikaliskt och vågar det. Jag skulle säga att han lärt mig ovärdeliga grunder vad gäller låtskrivande, hands on.
Jag har inspirerats på annat håll, kommit tillbaka med det jag vill uttrycka i låtidéer ofta på gitarrackord, riff och ibland piano. Vi har så klart också många gemensamma musik-referenser som vi gödslar kreativt med. Ur det hittar vi vårt sound.
- Jag har mina rötter på scenen och uttrycket är superviktigt. Jag vill gärna hämta det från visuell inspiration av typ teater och poesi och glam! Sången är mitt språk men timbre är ännu större för mig.
Olikheterna gör också vårt samarbete. Jag har till exempel i perioder lyssnat på typ Clinic, eller Alan Vega - medans David scannat precis ALLT på pophimlen; sådana skavsår ger ett skört bra inre liv åt låtarna, skulle jag säga.
Har det funnits planer på att göra musik med David innan? Förutom det med Selfish, tänker jag.
- Nej, jag kände inte till ”artisten” David innan vi träffades. Vi var ihop ett tag innan Johan Lindström tyckte att jag skulle sjunga in musik som de två skrivit grunderna till. Jag har dem båda att tacka för den äran!
Man hade sökt upp mig i samma veva, och diskuterat ett eventuellt solokontrakt på WA music men så hade jag möte med dem och sa vad och vilka jag ville arbeta med.
Selfish skulle vara ett band för det var så vi jobbade fram allt. Det ansågs också coolare på den tiden.
Johan sa att han skulle producera. Inga andra fick stå i vägen för det.
Till sist fick vi ja på det på skivbolaget efter att de fått höra demoinspelningarna vi gjort.
På nya albumet fastnade jag jättemycket för Sleepwalk. Den är drömsk, vacker. Vill du berätta lite om texten till den?
- Jag kan bara svara för vad den handlar om i min värld. Ganska exakt det den beskriver . Två människor som har lossnat ifrån varandra. Och känslan av att vissa platser man besökt, levt kring, gör att avlägsna minnen av den andra människan kommer över en igen. Bilderna kommer och tar en till en annan tid, ett annat liv man haft. Och att sitta med en gammal handkamera och leta efter det där vackra man minns. Det man älskade hos den andra, och inte hitta det. Inte heller kärleken från den andra. Minnet som sanning eller lögn.
En nyinspelning av Vinterviken är på gång. Vad minns du bäst från inspelningen av originalfilmen?
- Jag tror det som fastnat är nog dagarna då vi var i Von bars gamla villa som skulle föreställa mitt hem.
Vi filmade en scen där jag skulle svepa en golfklubba i huvudet på Kjell Bergqvist. Det gick alldeles för bra och han var en millimeter från att få den i skallen på riktigt. Han backade undan i absolut sista stund! Givetvis var det ingen äkta klubba, den var i hårdplast av något slag men det var nog en driver det skulle föreställa, så den var ganska stor.
Vi har nyligen sett dig i första säsongen av Tv-serien Top Dog. Vad kan du berätta om din roll Caroline?
- Hon är advokat, en driven maktkvinna vars agenda är djupt rotad i familjens hierarki.
Hon kommer in som förklädd ängel i nöden och blir snabbt en kraftfull spelare på byrån.
Minns du vad det var som fick dig att vilja bli skådespelare?
- Att jag tidigt kämpat mig till uppmärksamhet och utvecklat en slags; Kolla på mig för här kommer jag- attityd. Men det var bara hemma och absolut inte i skolan. Rädd och blyg för skolan och lärare och var för det mesta ett slags påhäng bland klasskompisar. Men jag pumpade lite tvångsmässigt upp mig med åren, tror jag. Där fanns två väldigt olika personer av mig själv och troligen odlade jag fler ”roller” i andra sammanhang såklart. Det där kunde jag ju sen använda i yrket. Att vara en på utsidan och försöka dölja en annan på insidan för att sen byta plats på dem två när det behövdes.
- Såklart vill jag liksom alla att kulturen på nytt får finnas live i alla former i Stockholm. Och att viss kultur inte ska behöva kosta multum. Det borde sanktioneras i ännu högre utsträckning av staten. Dvs. mer än några gratisavgifter på museum osv. Det ligger i vårt samhälleliga intresse att gemene man är hyfsat kunniga på området kultur för det är avgörande vad gäller empati och värdegrunder. Då talar jag om kultur = konst, mer än kanske ishockey.
Vad har du för smultronställen i Stockholm?
- Där det är vackert, vill jag helst vara. Rent arkitektoniskt så är det nog Biografen Scandia och Skogskyrkogården av Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz. Vi gigade på Tengboms terass i höstas för några få. Det var helt galen utsikt! Fast jag har också vurm för lite ruffare ställen som inte är tillgängliga läge, som kolsyrefabriken där jag hade replokal förr om åren tex.
Hur väljer du bland dina projekt?
- Jag är av naturen rent lustdriven. Det är bra ibland och dåligt ibland. Jag vill utveckla det jag inte sett eller hört förut. Sjunga och skriva sånt jag saknar.
Eller så får jag idé och inspiration via rena klassiker. Det gäller både musik och skådespeleri.
Ibland lyckas jag och eller så blir det en dynghög med en fasanfjäder i.
Jag kan ändå se att jag etablerat mig som konstnär över åren, skapat min cred, och kan odla mitt utryck med viss tillit.
Just nu är det inte många i min bransch som ”väljer” pga. Corona. Många som byter jobb snarare. Fast där är jag inte idag. Corona har ju också tvingat en till reflektion och det gör att, åtminstone jag, vågar grunda och ta ut kursen ännu bättre inför jobb i nära framtid.
Om det var möjligt, vilken tidpunkt i musikhistorien skulle du vilja besöka?
- 60-talet, givet.
Vad lyssnade du på för musik när du växte upp?
- Min första skiva var ABBA, hade flera kassettband med dem, minns jag. Sen fick jag Ebba Grön av min bror, som någon slags motvikt. Efter det Depeche Mode, Devo, U2, Dolly Parton, David Bowie, Boléro och Loffe Carlsson, Kiss... Nej, det var ingen ordning. Min pappa spelade spansk gitarrmusik, och min mamma gillade Körberg. Båda kunde enas kring Olle Adolphson. Pappa klinkade Debussy och Ravel på piano hemma tills mamma fick nog och de skilde sig. Av den soppan tror jag att jag utvecklade blandbands-fäbless. Jag spelade in timvis med musik från radiostationerna på mina kassetter och försökte lyssna in mig på det som gällde.
- När jag blev äldre och valde mer medvetet blev det ren singer-songwriter först och sen kom typ Neil Young, Elton John, Van Morrison, Bruce Springsteen, Peter Gabriel - gubbnostalgi. Jag tog igen det senare och köpte skivor med kvinnor en period:
Carole King, Mazzy Star, Patti Smith, Joni Mitchell, Nina Simone. Sen klassiker och mer moderna band: Pop, Punk, blues & kraut rock...
När 80 och 90-talet passerat hade jag plöjt det mesta vad gällde den moderna populärmusiken, tror jag. Soul, r&b, dansband, och viss bredbent countrymusik är inte riktigt min grej märker jag. Det fäster jag minst på.
Minns du första gången du stod på en scen och hur det var?
- Jag spelade nån slags hovmarskalk i en skolpjäs. Gula siden-knickers, vita tunnstrumpor och halskrås. Snubblade ofrivilligt och folk trodde det var lagt som ploj i min karaktär. Ett pinsamt framträdande och jag hade verkligen inga avsikter att stå inför andra igen.
Vad gäller musik var det nog en solo-insats på ett lucia-julframträdande i TV. Jag kan väl ha varit i tidiga tonåren. Skulle sjunga ”Jul jul strålande jul” men det var så långa toner och jag sackade i tempot konstant. Musikerna följde med tills jag hade både darr och akut andnöd.
Med Selfish kan man väl säga att vi snubblade in på Grönan och O-baren ganska omgående. Rena paniken i blicken. Hela bandet spelade tokhögt och jag drunknade i larmet. Vi var motsatsen till det vi är idag, alla har utvecklats enormt och nuförtiden är scenen en tryggare plats än livet för de musiker jag jobbar med. Jag tror jag släppte rädslan när jag blev mer grundad i sången. Nu vet jag vad jag kan och behöver inte bevisa något. Det är skillnad. Med teatern är det samma sak men där blandas självförakt med hybris i perioder. Det ingår i yrket, gissar jag.
Om man jämför din syn på musik idag och den du hade när du började syssla med musik, hur har den förändrats?
- Min syn på musik är mer generös nu än förr vad gäller stilar, och det är ju mer accepterat att vara det idag. Under uppväxten skulle man gilla vissa grejer och aktivt förskjuta annat. På ganska konstiga grunder ibland, tyckte jag. Jag vågar mer för jag vet min kärna och är inte så snäv längre, inbillar jag mig.
Vad tycker du om att göra en helt ledig dag?
- Röra på mig när det är ljust. Jag är gärna ute, men det är också skönt att ta en day of allt det där, och få läsa eller titta på film. Min 6-åriga dotter är mitt bästa här-och-nu.
Ruvar du på några dolda talanger?
- Jag kan prata Danska. Har väl en viss fallenhet för akvarell. Sen är jag en ganska ökänd bio-hacker bland mina vänner. Folk slår till slut dövörat till när jag skrävlar om molekylärbiologi. Kunskapen och intresset har blivit en slags talang. Ett redskap för mig att att hantera stress i vardagen, men pådyvlandet är helt klart en karaktärsdefekt.
Till sist, säg att en film skulle släppas om ditt liv en dag, vem skulle i så fall spela rollen som dig?
- Helt ok om personen inte liknar mig utseendemässigt. Så länge hon inte hela tiden ”menar” replikerna.
Lyssna på albumet här nedan!