Trevliga David Josephson och hans minst lika trevliga projekt Nervous City | Nervous Self släppte senaste singeln Before summer i mitten av september. Drömsk och vacker, avskalat klädd. Här berättar David om singeln, om Leonard Cohen och om tendenser som han stör sig på sociala medier - och att han hellre hade velat fylla flödet med Tomas Tranströmer.
Hur skulle du beskriva dig själv? - Jag skulle beskriva mig som en person som gömmer sig, men som från sitt gömställe ropar “kom och titta!”, eller “hitta mig!” Alltså en varelse som strävar efter att existera osedd, men som samtidigt törstar efter omvärldens blickar. Jag när en stark längtan efter att få verka ostört - och för detta vill jag bli belönad.
Din senaste singel heter Before summer och handlar om barndomens ljuva somrar. Hur var dina egna barndomssomrar?
- Den sången utgår nog snarare från ungdomens – eller de tidiga vuxenårens – somrar, då man på stapplande steg begav sig in i den varma natten, och kanske även in i kärleken. Jag stapplar hursomhelst fortfarande och det är väl det som är livet. I synnerhet om man skriver, har jag fått för mig. Before Summer behandlar väl också i viss mån de tidiga årens, även hos mig, hunger efter att “suga märgen ur livet” (för att sällskapa med döda poeter) - en hunger som jag haft svårt för att göra mig av med. Det är starka krafter som sätts i rullning.
Vad är tanken bakom namnet Nervous City | Nervous Self?
- När jag bodde i Berlin gick jag på en konsthistorisk utställning om tyskt, expressionistiskt måleri, och den fokuserade bl.a. på avbildningen av staden och hur subjektiva känslor och själsliga upplevelser tog sig uttryck i konsten som skapades. Dåtidens Berlin levandegjordes genom att porträtteras utifrån konstnärens känsloliv snarare än att efterliknas till punkt och pricka. Den kaotiska staden pulserade in i konstnärens kaotiska jag och kom ut på ett annat sätt än den såg ut i verkligheten – men ändå, eller just därför, på pricken likt!
Du berättade tidigt att du ville bli Sveriges Leonard Cohen eller dö. Känner du fortfarande så?
- Med åren har jag insett att man inte ska utesluta tillvarons olika möjligheter, så jag har beslutat mig för att byta ut “eller” i den satsen mot “och”. Inget konstigt med det egentligen – någon ska man bli och vid någon tidpunkt ska man dö.
Förutom Cohen, vad har du för musikaliska förebilder?
- Egentligen har jag ingen avancerad musiksmak, det är väl hyfsat vanliga namn; Dylan, Ryan Adams, Rufus Wainwright, Cat Power, Nick Cave. I Sverige så är nog Thåström största influensen för mig. Sedan finns ju pärlor som John Holm och Barbro Hörberg. Ulf Stureson är en fantastisk låtskrivare också.
Är det mer musik på gång?
- Ja det är det alltid. Egentligen hur mycket som helst - det handlar mest om hur man ska få ihop det med inspelning och produktion. Nu sedan Corona har jag visserligen spelat in allt hemma, och det har ju underlättat processen mycket, och gjort mig mer effektiv.
Du bodde tidigare i Berlin, vad minns du bäst från tiden där?
- Jag minns eufori och rädsla, ro och oro. Mycket skönhet, en del galenskap. Jag minns vänner och glädje. Och en stor optimism som på något sätt gick förlorad.
Hur påverkade tiden där dig?
- Det påverkade mig på så sätt att det blev väldigt svårt att komma hem igen. Jag kom hem till ett land och till människor jag inte förstod mig på, eller i alla fall till ett mentalt landskap som kändes främmande, och i viss mån illvilligt. Det verkar finnas något här som motsätter sig det individuella tänkandet, som skräms av det och därmed vill göra sig av med det. I Berlin - det kanske är en orättvis eller orimlig jämförelse (och Berlin är ju inte representativt för hela Tyskland) - upplever jag det som att det finns en annan typ av mångfald och flexibilitet, både tankemässigt och hur man lever.
Jag kommer nog alltid bära på en liten längtan tillbaka - David Bowies sena video till Where are we now? fångar den känslan på ett väldigt vackert sätt.
Du gör musik både på svenska och på engelska - vilket är den största utmaningen?
- Inspelningarna är alltid utmaningen för mig. Skrivandet är faktiskt lustfyllt och sker av sig själv, mer eller mindre. Sedan har man i viss mån olika personligheter på olika språk, och jag har ju vissa litterära anspråk på svenska - på engelska är det mer direkt, på gott och ont. Men det är ju i princip omöjligt att tävla med någon som har språket som sitt modersmål. Varför man nu skulle tävla.
Dina texter känns väldigt poetiska. Skriver du ren poesi också?
- Jag skriver poesi och en del prosa, och ibland i gränslandet mellan de båda. Jag är mer en ögonblicksskildrare än en berättare och trivs i ett kortare format. Således är jag, vilket är utmärkande för poeter, mer av en sprinter än en långdistanslöpare - även om jag sällan springer, vilket också är utmärkande för poeter.
På tal om litteratur, vilken är den bästa bok du läst och varför just den?
- Jag måste nog nämna den roman om vilken jag skrev en magisteruppsats i litteraturvetenskap: Kaddish för ett ofött barn av Imre Kertész. Han är en oförliknelig stilist, briljant helt enkelt, samtidigt som han berör de djupaste av frågor, existensens brännande kärna - och detta utan att vara världsfrånvänd, snarare tvärtom. Han besatt en närmast profetisk insikt, eller instinkt, om vilka utvecklingar som väntade Europa, och det ungerska samhället i synnerhet. Just Kaddish för ett ofött barn är ett enda långt “Nej!” i en intensiv och snudd på manisk monolog – ett nej till det barn berättarjaget vägrar sätta till världen. Så förvandlas en bön som vanligen läses över en bortgången närstående till ett långt skri över den totalitära värld som för berättarjaget omöjliggjorde tanken på att skapa ett nytt liv; ett barn.
Hur har du påverkats av situationen med Corona?
- Ja, jag var faktiskt på väg att lämna Sverige återigen - för gott, hade jag tänkt - men så kom Corona och vände allt upp och ner. Och mitt i denna världshändelse träffade jag även min flickvän, så nu är jag kvar.
Minns du det första albumet du föll för och gillar du det fortfarande?
- Jag undrar om det inte kan ha varit Ten med Pearl Jam, eller VS. Det väckte verkligen allt som hade med musik och känslor inom mig. En ny inre värld, som bara skymtats tidigare, klargjorde sig inför mig. Jag var väl mer eller mindre ett barn, men det fanns något där som talade till mig på ett emotionellt plan, och ibland händer det fortfarande att det slår till så starkt när jag lyssnar på musik, även om det inte sker varje gång. Men för att skriva låtar måste man hitta detta rum för att det ska bli bra, tror jag. Pearl Jam kanske jag inte lyssnar så mycket på idag, men det finns något där i musiken som jag känner tacksamhet inför.
Nämn en låt du önskar att du själv hade skrivit! - Ja, du. Famous Blue Raincoat av nämnde Cohen kanske. Filar i alla fall nu på en
tolkning på svenska.
Vad i livet får du motivation ifrån?
- Det som är motiverande är väl det som ger mening, glädje och kanske något slags tillfredställelse. Musiken täcker ju in de flesta av dessa punkter. Litteraturen fördjupar det.
I vilka miljöer trivs du bäst?
- Jag är nog en utpräglad stadsmänniska, även om jag utvecklat en viss naturkänsla det senaste året kanske (träd är roliga varelser). Så som jag levt, och skrivit, så har flanerandet varit en stor del av tillvaron - jag tycker ofta att texter, och melodier, får sitt ursprung när jag promenerar, och allra helst i en större stad med sina obekanta stråk.
Till sist, vad stör du dig mest på i flödet på sociala medier och vad vill du fylla flödet med istället?
- Jag störs av tendenser som finns hos väldigt många, vilket tydliggörs på sociala medier (men existerar givetvis överallt), att inte inse konsekvenserna av, framförallt, sitt tänkande, men även agerande. I sin iver att tillhöra “rätt grupp” och stoltsera med “rätta åsikter” har många människor inte bara lätt för att köpa ett helt “åsiktspaket”, utan de tycks även hysa en förkärlek för att göra ned andra som uppfattas som oliktänkande. Människor är slappa med att analysera sina egna tankegångar och nästintill analfabeter när det handlar om att förstå andra perspektiv. Jag är ofta skeptisk till grupptänkande och slentrianmässiga tankegångar – “varje problem ropar på sitt eget språk”, som Tranströmer skrev.
Vad man ska fylla flödet med istället? Tja, kanske Tranströmer då.
Lyssna på Before summer här nedan! Du kan följa David och hans Nervous City | Nervous Self på Facebook här. För Davids musik på svenska kan du klicka dig in här!
