Musikminne från daniel j

daniel j från Göteborg släppte singeln Svart 2018. Sedan dess har det blivit fyra singlar till, varav den senaste heter Det känns som om jag gjorde fel. Det är elektronisk och vemodig pop som jag gillar mycket. Idag gästar daniel och berättar om ett musikminne, kopplat till Thomas Di Leva!

Jag var 7 år och världen stod i brand. Bilder på blodiga krig kablades ut vid varje nyhetssändning och ett år tidigare hade Sveriges statsminister skjutits på öppen gata i Stockholm. Jag var ung. Jag var bara ett barn. Men jag såg allt så klart. Så tydligt. Och det skrämde mig. Jag valde att drunkna i musik istället för i svarta tankar. Så här i efterhand har jag en känsla av att allt allvar runt omkring mig präglade min egen musikaliska utveckling. Det var liksom givet att jag skulle reflektera över sakernas inre tillstånd när jag kom att skriva min egen musik några år senare. Mitt i allt det blodiga fastnade jag liksom oftast framför SVT:s Listan med Annika Jankell. Plötsligt uppenbarade sig en nykomling på listan med en video som var inspelad på New Yorks gator. Huvudpersonen gick omkring i märkliga kläder och hade ett paraply trots att solen lös klart. Låten hette Vem ska jag tro på? och kom att påverka mig enormt. Melodierna, modet, det självklara sättet att sticka ut. 

Jag sydde min egen blommiga skjorta i syslöjden och hade börjat älska Di Leva. Samma år som hans storslagna publika genombrott kom begav han sig ut på ”Uppenbarelseturnén”. Turnén stannade till på Kåren i Göteborg och jag övertygade min pappa om att gå. I entrén blev jag först stoppad men sedan insläppt då man såg att jag hade målsmans sällskap. På plats såg jag Di Leva göra entré i guld-cape och herdestav. Jag var som förtrollad och minns än i dag överjordiska versioner av Du är precis, Vi vill gärna börja om och Imorgon. Jag stod på balkong. I mitten högst upp och var minst sagt entusiastisk. 

Sedan denna konsert har jag sett Di Leva live säkert 30 gånger till. Varav jag i alla fall arrat kanske 7 – 10 av dessa själv. Det har varit fantastiskt att få jobba med någon som betytt så mycket för min egen musikaliska utveckling. Ingen konsert kommer nog att mäta sig med den 1987 men det spelar liksom ingen roll. Precis på samma sätt som han aldrig kommer att släppa ett album som 1989 års Rymdblomma igen. Det är i och för sig min bestämda uppfattning att ingen kommer att göra det då den plattan saknar motstycke i svensk pophistoria. Men minnena lever kvar. Och det finns något vackert men samtidigt sorgligt i det. 

I början av januari 2018 lyckades jag knö mig in på ett proppat Oceanen för att titta på färöiske artisten Eivør. Ett bra beslut skulle det visa sig. Jag hade hunnit lyssna igenom två skivor hemmavid som jag liksom ”snubblat” över och fascinerades av en ohyggligt stark röst med starka melodier präglat av nordiskt vemod. Live skulle Eivør visa sig vara extremt charmig men framförallt bjuda på en sällan skådad närvaro och låtar som borrade sig in under skinnet. Efter konserten minns jag att jag förundrat stod och tittade på en tom scen. Eivør hade avslutat med en manglande version av Falling Free och lämnat rundgången som ett varmt farväl till oss alla. Det var förföriskt, vackert, elakt och fruktansvärt coolt. I mitt tomma stirrande noterar jag plötsligt en figur som står ungefär en meter till höger om mig. Jag vänder sakta mitt huvud åt figurens håll och denne gör detsamma åt mitt. Jag möter en man i min egen ålders blick. Vi tittar på varann och mannen, som verkar vara av latinamerikanskt ursprung, säger ”This was fucking sick” och vänder på klacken och går. Jag vänder huvudet mot scenen igen och konstaterar att detta var ganska så sjukt.

/ daniel j

Lyssna på Det känns som om jag gjorde fel här nedan!