tisdag 8 september 2020

"Jag har alltid uppmuntrat alla jag har jobbat med att göra saker utanför jobbet - det blir riktigt farligt om jobbet är allt."


Författaren Rebecka Edgren Aldén släppte nyligen boken Deadline. En thriller i magasinsmiljö. Boken är förutom en spännande thriller även en beskrivning på en ohållbar arbetsmiljö där det förekommer både en tung stress och manipulation. Här, i en längre intervju, berättar Rebecka om boken, om hur det var att själv jobba på ett modemagasin och om att skapa trygghet i en kaosartad värld. 
 
Berätta lite kort om dig själv! 
- Jag är journalist från början, har jobbat både på morgontidning och kvällstidning, men framför allt med magasin - i nästan 15 år. Jag bor i Nacka och är gift med Björn som drömmer om att bli rockstjärna (han spelar i två band), vilket är bra, för han har alltid förstått min dröm om att bli författare. Vi har tre barn, 18, 17 och 13. Och en hund, en Jack Russel-tik som är väldigt lik mig till sättet. Jag blir nördigare för varje år som går, eller knäppare (om du frågar mina barn). 

- Jag har egentligen väldigt få intressen. Jag älskar att jobba, och jobbar numera enbart med böcker och text. Jag läser böcker och skriver böcker. Jag tränar själv och tränar barn i gymnastik. Sedan gör jag inte så mycket mer. Men jag gör de här grejerna väldigt mycket i stället. 

Varför valde du magasinsmiljön som spelplan för den nya boken? 
- För att jag har jobbat med magasin i drygt 14 år, det är en miljö jag kan och som är väldigt spännande. Det är en rätt galen värld, och jag tänkte att det kunde vara bra som spelplan för en thriller. 

Hur upplevde du att det var att själv jobba på ett modemagasin? Vad var roligast respektive tuffast? 
- Jag trodde att det skulle vara snobbigt. Jag är själv inte så bra på mode, och är inte så intresserad heller. Men det var faktiskt väldigt roligt att lära sig, och mycket mer intressant än vad man kan tro. Och de som jobbar där var väldigt gulliga och ödmjuka. Det var en mycket snällare redaktion än vad jag hade föreställt mig. Det roligaste var att jobba ihop med de andra och göra tidningen och allt runt omkring ihop. Det är som ett kreativt grupparbete med duktiga och ambitiösa människor som alla har sin specialkunskap. Det som var jobbigast var att media har varit i en eskalerande kris de senaste tio åren. Det blev tuffare och tuffare för varje år jag var i branschen. Eftersom jag dessutom var chef tvingades jag säga upp folk, och jag fick lägga på redan stressade människor ännu mer jobb. Det är tufft att jobba i en bransch som har det svårt. 

Berätta lite om bokens huvudkaraktärer Anna och Diana! 
- Anna är en duktig journalist och en noggrann och rättvis chef. Hon hör till den gamla stammen, en som, som det heter, KAN göra tidning. Det spelar inte så stor roll vad för sorts tidning det är. Hon kan liksom hantverket. Anna får ett erbjudande om att bli ansvarig för den största och mest prestigefyllda tidningen på förlaget. Och även om hon blir smickrad är hon också rätt nervös - kommer hon klara det? Hon är gift med Mattias sedan många år, och tillsammans har de döttrarna Tess, snart femton, och Alice som är nio. Diana är Annas raka motsats, hon har ingen egentlig yrkeskunskap, utan har tagit sig fram från ett kändisskap i dokusåpavärlden i unga år. De senaste åren har hon omvandlat sig till hälsoinfluencer. Hon är dessutom gift med förlagets styrelseordförande. De två representerar det gamla och det nya medielandskapet. I dag kan en influencer ha större räckvidd än flera stora magasin ihop. Och det är den "konflikten" jag också vill skildra. 

Boken är inte bara en thriller utan visar även hur vår arbetsmiljö påverkar oss. Förstår att det är mycket stress inom journalistiken. Har du några grundläggande tips på hur man kan förbättra arbetsmiljön? 
- Ja, det är en väldig press inom media. Det har alltid varit det. Jag tror att det ligger i mediets natur, med ständiga deadlines. De som väljer media gillar ju också ett högt tempo och vill ha kniven mot strupen. Dessutom har det alltid varit ett attraktivt arbete - folk har velat jobba i media, trots ibland usla arbetsvillkor. Jag känner ju flera som hankade sig fram i vikariesvängen med låg lön i många, många år. Man blev utlasad efter elva månader och hoppade på så sätt runt bland redaktionerna. Det säger ju sig självt att man inte kan ställa krav på sin arbetsplats då. Dessutom finns det alltid en rad praktikanter och assistenter som jobbar i princip gratis. Jag vet faktiskt inte hur man på ett grundläggande sätt kan förbättra arbetsmiljön, men som chef ville jag alltid skapa trygghet - om människor är trygga, vet vad som förväntas av dem, så blir det en sundare och mer kreativ stämning. Det var i alla fall det jag försökte med: Skapa trygghet i en rätt kaosartad värld. 

Du var själv nära att bli utmattad då du jobbade väldigt mycket och inte hade tid för återhämtning. Vad tror du den största anledningen var till att du inte hittade den viktiga balansen mellan jobb och återhämtning? 
- Jag tror att jag är rätt typisk. Jag är en duktig flicka, och jag ÄLSKAR att jobba. Allt jag gjorde var kul, och det gick väldigt bra för mig. Jag fick mycket positiv feedback, och jag tog bara på mig mer och mer. Till slut jobbade jag nästan dygnet runt. Varje helg, varje semester. Även om det var roliga saker jag jobbade med så tog kroppen slut. Det var det som hände, men som tur var hann jag dra i nödbromsen i tid. 

Diana är en manipulativ chef och stressar de på redaktionen. Jag tänker att det finns en del såna chefer i verkligheten också. Hur tycker du man ska göra om man själv börjar märka sådana tendenser hos sin chef? 
- Ja, flera av Dianas drag har jag själv både sett och hört om. Sådana manipulerande chefer finns. Och de frodas i stressiga och otrygga miljöer som medier oftast är. Jag fattar att det är lättare sagt än gjort, men jag kom till en punkt där jag bestämde mig för att aldrig mer acceptera dåliga chefer. Jag har sagt upp mig flera gånger. Tyvärr tror jag inte att det går att göra så mycket om man märker att man har en manipulativ och elak chef. Om man inte kan säga upp sig eller söka sig till ett annat jobb så tycker jag att man ska sätta på sig ett "robot-mood", göra sina uppgifter, inte försöka förändra chefen, inte göra mer än vad man måste. Se till att ha ett rikt liv utanför jobbet. 

- Jag har alltid uppmuntrat alla jag har jobbat med att göra saker utanför jobbet. För det blir riktigt farligt om jobbet är allt. Jag hade till exempel alltid mitt skrivande. Båda mina första thrillers skrev jag ju medan jag jobbade. Och även min debattbok som kom 2009. Under många år skrev jag också debattartiklar och krönikor i andra tidningar. Det tror jag gör att man inte blir lika utsatt. 



Vad har varit svårast respektive roligast under arbetet med boken? 
- Jag älskar ju att skriva, men att skriva en bok är inte alltid roligt. Det är hårt arbete, och ofta blir det man skriver inte tillräckligt bra. Det tar tid att få ihop alla trådar. Nu låter jag väldigt drastisk, men det värsta med att skriva är att man så ofta känner sig helt värdelös. Så många gånger jag har tvivlat på att det verkligen ska bli en bok! Roligast är att skapa personerna och hitta på historien, och sen att bli klar, haha. 

När och hur fick du idén till Deadline? 
- Den har funnits med mig rätt länge. Tror jag skissade på första utkastet redan innan förra boken kom, 2017. I början hade jag en del scener klara för mig. Och så visste jag att jag ville skriva om magasinsbranschen. Sedan blev ju mina barn tonåringar i den här vevan, och boken handlar ju också mycket om hur vi i olika generationer lever på helt olika plattformar digitalt. Barn i dag är väldigt utsatta. Det ville jag också ta upp. 

Hur ser själva skrivprocessen ut för dig? 
- Eftersom jag framför allt jobbar med annat, så skriver jag i perioder. Jag bestämmer mig för att nu ska jag skriva i fem dagar, varje förmiddag. Ungefär. Innan jag sa upp mig skrev jag enbart på semesterdagar. Då skrev jag 4-5 timmar varje semesterdag. Det gjorde jag i 8 år. 

Hur förhåller du dig till recensioner? Läser du allt som skrivs om dig? 
- Ja, tyvärr gör jag det. Jag tycker det är svårt. Jag skulle aldrig bli arg för en dålig recension. Det är ju läsarnas bok när den är släppt, och deras tolkning gäller. Men det hindrar ju inte att jag förstås blir ledsen av dåliga recensioner. Om de är konstruktiva kan de vara bra, för man lär sig något, man utvecklas. Men om någon bara hatar ens bok, då är det bara jobbigt att läsa. Förra gången Storytel hade möjligheten att recensera böckerna, och då anonymt, kunde vissa vara väldigt elaka. Men jag har förstått att alla författare får sådana elaka kommentarer. Jag har ändå fått många väldigt bra recensioner också. Tyvärr är det ju så att det är de negativa som fastnar ... 

Om vi går in lite i tidningsvärlden. Varför tror du att så många bara läser rubrikerna nuförtiden? Särskilt på sociala medier har jag märkt av detta - och så reageras det på saker som själva artikeln faktiskt motsäger. 
- Ja, detta är en jätteviktig fråga! Något jag verkligen brinner för. Jag SER att människor blir allt sämre på att läsa, sämre på att skriva. Tycker det här är ett stort demokratiproblem. Ofta går det knappt att diskutera saker på sociala medier, för människor kan inte uttrycka sig, och de kan inte läsa innantill och förstå vad där står. Det kom ju en rapport nu nyligen om att elever hade så svårt med att skriva och sin läsförståelse. Och att det gör att de har svårt att ta till sig även andra ämnen. Det här oroar mig något enormt. Särskilt nu när vi lever i en så komplex värld som är så fruktansvärt polariserad. Hur ska vi kunna närma oss om vi inte ens har ett gemensamt språk? Jag är på mina barn jättemycket om att de ska läsa. Det här kan jag prata om hur länge som helst! 

Tidningsbranschen i sig är ekonomiskt pressad idag och det har väl blivit värre av situationen med Corona. Hur tror du man kan vända utvecklingen? 
- Det är en jättesvår fråga. Jag gick ju över till "andra sidan" och jobbade just med detta - affärsutveckling, som konceptansvarig och chef över vår kreativa annonsavdelning. Det var det enda som ökade på slutet, men nu vet jag att de även har svårt med detta. Det måste till andra lösningar. Ett Spotify för tidningar. Problemet är att folk läser allt mindre, och det de läser läser de gratis. Nu under coronakrisen hade tidningarna fler läsare än någonsin - digitalt, och ändå tappade de pengar, för annonsörerna svek. Det är en jättesvår situation. Om jag visste hur man skulle vända utvecklingen skulle jag vara rik, haha! 

Hur har du själv hanterat situationen med Corona? 
- Riktigt bra faktiskt! Jag är ju en ensamvarg som gillar att sitta och jobba - och alla mina jobb kan jag göra hemifrån. Mina skrivarkurser som jag har gick då digitalt, och det fungerade bra. Jag trodde att jag skulle förlora uppdrag, men så blev det inte. Snarare fick jag fler. Så klart gillar jag inte pandemin, men om jag får vara egoistisk så var det lite skönt att alla andra också satt hemma. Du vet, FOMO och allt det där. Jag är ju en hemmaråtta. Det var egentligen bara riktigt jobbigt i två veckor, när Sats var stängt och min gymnastikförening stängde gymnastiken. Att inte få träna själv eller träna mina gymnaster var superjobbigt. Men så fort Sats öppnade igen började jag träna. Och vi körde träning utomhus med gymnasterna, och efter ett tag fick vi komma in i hallen. 

Bokmässan blir ju digital i år. Kommer du att delta? 
- Ja, jag är ordförande i deckarpriset Crimetime Award, och kommer hålla i prisutdelningen i de fyra kategorierna tillsammans med Josefine Sundström. Sedan ska jag vara med på ett seminarium med Camilla Läckberg och Mattias Edvardsson. Jag hade en massa programpunkter till Bokmässan som blev inställda. Jag skulle moderera några seminarier och så skulle jag ha skrivarskola där, men det är ju som det är. 

Har litteraturen alltid funnits med dig? 
- Ja, jag har alltid läst väldigt mycket. Var en riktig bokslukare som barn. Jag läste också litteraturvetenskap på universitetet och tog en fil. kand i det ämnet. Och så utbildade jag ju mig till journalist. Jag älskar litteratur, och älskar allt som har med text och historier att göra. 

Om du var en karaktär i en klassisk bok, vem skulle du vara då och varför? 
- Hm, svår fråga, för de flesta klassiska böcker jag gillar har ju rätt tragiska karaktärer... som råkar ut för hemska saker. Men okej, jag brinner ju för jämställdhet och har alltid krävt ett jämlikt förhållande med min man, så jag säger Sara Videbeck i Carl Jonas Love Almqvists bok Det går an

Har du någon bok som betytt lite extra för dig och i så fall vilken? 
- Många! Och de har betytt olika saker i olika tider. För mitt skrivande betydde Karin Alvtegens S-serie som kom på 90-talet väldigt mycket. Hon skrev psykologiska thrillers, mer relationsdramer än deckare. Fristående historier: Svek, Skam, Skuld och så vidare. Det var de som fick mig att börja skriva just i den här genren. 

Det finns så många författar-klyschor om hur en författare ska vara, finns det någon du tycker stämmer hos dig? 
- Disciplinerad och läser mycket. Det stämmer på mig. 

Behöver du något särskilt omkring dig för att kunna skriva? 
- Nej, jag kan skriva överallt. I bilen, på segelbåten, på bussen. Var som helst. 

Hur ser en vanlig dag i livet ut för dig? 
- Jag är för det mesta hemma med min hund Charlie. Antingen skriver jag på mitt eget, eller så jobbar jag med någon annans manus. På lunchen går jag ut med Charlie. Jag brukar träna på eftermiddagarna. Och på tisdagar och torsdagar är jag inne i stan efter lunch, då tränar jag med PT, och sen på kvällen har jag skrivarkurs på Skrivarakademin på Folkuniversitetet. Varannan måndag, onsdag och fredag och varje lördag tränar jag gymnaster i hallen. Varannan vecka brukar jag jobba på kvällarna. På söndagar brukar jag jobba hela dagen. Tjusningen med att vara sin egen är ju att man kan styra över sin tid. För mig är träningen och att träna mina gymnaster viktig. Och då gör det inget att jag jobbar många kvällar och helger. 

Vilket är det bästa rådet du fått i ditt liv? 
- Jag vet inte om det var ett råd, det var nog mer en insikt. Efter en djup depression när jag var drygt 20 gick jag flera år i terapi. Där och då lärde jag mig att jag är en medelmåtta. Jag är inget geni, och har egentligen ingen större talang. Där och då lärde jag mig att man kan komma långt med hårt arbete. Jag ser mig själv som en hantverkare. När jag drömde om att börja skriva böcker ramlade jag på ett citat, och det löd: Att skriva en bok är 10 procent talang och 90 procent hårt arbete - det där gick rakt in i mig. För jag visste ju att om det är något jag verkligen kan så är det hårt arbete. Och kanske, kanske hade jag tio procents talang. Jag tror att den insikten gjorde att jag vågade försöka. Det finns underbarn inom litteraturen, men jag är inte det. Om jag ska tävla med genierna måste jag jobba hårt. Och det är det jag har gjort. 

Till sist, vilket är det finaste ordet du vet? 
- Hm, vissa ord är vackra i sig, vissa är vackra i sin betydelse. Skymning är ett vackert ord. Tillit. Ljuvlig är vackert också. Förnimmelse är vackert också.

Det går att köpa Deadline på bland annat Bokus och Adlibris