torsdag 2 juli 2020

Musikminne från Maja and the Missing Orchestra


I början av juni tog Maja Granbergs soloprojekt Maja and the Missing Orchestra hem vinsten i tävlingen P4 Nästa Göteborg, med låten Promiscuous Sally. En fin poplåt som verkligen fastnar. Maja Granberg är från Umeå från början, men hon flyttade för två år sedan till västkusten och Göteborg. Idag gästar hon bloggen för att berätta om ett musikminne! 

Idrottsgalan Prolympia. Umeå. Juni 2008. 

Jag var 13 år och hade snart gått klart 6:an – mitt första och enda år på Prolympia, en sportskola i Umeå. Min kusin gick i samma klass och jag tror att det var på grund av henne jag hade sökt in från början, för själv var jag nog inte riktigt säker på vad jag ville göra eller vart jag hörde hemma. Jag kan inte säga att jag älskade idrottslektionerna, men badminton som ”eget val” var kul. 

Min mamma hade 3 år tidigare försökt få mig att söka in till musikklass. Men jag ville gå i vanlig klass, jag hade aldrig haft en tanke på musik. När min bästis sedan började i musikklass ångrade jag mig, så när det blev en plats ledig till 5:an sökte jag. Det var jag och en annan tjej som fick gå på audition, och trots att jag sjöng Linda Bengtzings Alla flickor utom jag och koreografiskt strök mig i håret medan jag sjöng ”han har bakåtslickat hår…”, fick jag inte platsen. 

Jag fick dock en ny chans senare, inför 7:an, så jag sökte med ett mognare låtval denna gång; Release me av Oh Laura, och kom in. Jag gissar att det gav mig lite självförtroende och en push bort från idrotten, för när det var dags för Prolympias årliga idrottsgala 2008, där hela skolan (årskurs 6-9) skulle samlas och vinka in sommarlovet, hade jag anmält mig till att uppträda. Jag skulle sjunga Back to Black av Amy Winehouse till ett backing track och hade övat som tusan. Detta skulle bli mitt första uppträdande inför publik. Men när jag väl satt där bland 300 personer och dom påade mig fick jag kalla fötter och ballade ur. Jag gick inte upp på scen. Besvikelsen och skammen som sköljde över mig var outhärdlig. 

Det blev paus i galan och alla elever gick ut. Jag ringde mamma och grät. Hon fick mig att samla mod nog till att gå in före de andra och fråga om en ny chans. Så när resten av skolan kom in stod jag där beredd. Jag tror inte ens att dom presenterade mig igen, jag bara körde. Det var nog bland den bästa känsla jag någonsin upplevt. Där och då fick jag veta hur det känns att stå på scen framför en publik som är närvarande och som lyssnar på dig. Adrenalinkick är en underdrift. Responsen var bättre än jag kunnat föreställa mig, till och med 9:or kom fram och berömde mig efteråt. 

Hela sommaren som följde levde jag på det minnet, och jag var så taggad på att få återuppleva det. Det hade gått upp för mig att jag var bra på att sjunga, och att jag ville fortsätta. Trots detta bytte jag till vanlig klass i 9:an, men föll tillbaka och gick musikklass på gymnasiet. Under slutprojektet i 3:an, 6 år efter uppträdandet på idrottsgalan, fick jag återigen uppleva samma maffiga känsla, när jag sjöng solo på isländska inför hela skolan och fler därtill. Vi gjorde 6 konserter och jag var i konstant extas. 

Jag är rätt övertygad om att det var där det på riktigt gick upp för mig att musik inte bara var ett intresse – utan att det även skulle bli mitt livsval.

/ Maja Granberg, Maja and the Missing Orchestra 

Lyssna på Maja And The Missing Orchestra här nedan!