Musikminne från I'm Kingfisher

Första gången jag hörde Thomas Jonssons I'm Kingfisher var när en vän spelade upp låten Sarajevo och jag föll direkt. Jag älskar såna stunder, när musiken tar över allt annat. Alla känslor. Det var en sån stund. Just nu är han aktuell med singeln Pocket Soul och i oktober släpper han nya albumet The Past Has Begun, som gästas av fina Vilma Flood och Slowgold. Idag gästar han bloggen och berättar om olika musikminnen! 

En av mina största musikupplevelser ägde rum på randen till att Coronavågen skulle till att börja sippra in. I slutet av november i fjol insåg jag, på ett fullsatt KB-Hallen i Köpenhamn, att vi ska vara lyckliga över att få befinna oss i samma tid som Michael Kiwanuka. När många av de stora ikonerna slutligen lämnar in, och med ytterligare ett eller ett par album under västen, tror jag att han på allvar kommer vara hållen som en ny Bob Dylan, Aretha Franklin eller Paul Simon. Allt detta tänkte jag breda ut mig mer om, men började allt mer komma in på att det är ju så sällan nuförtiden som musik bara hoppar fram från en död vinkel och brottar ner en. 

Men förr, då hände det ju hela tiden. När man börja vänja in sina unga lyssnaröron var man ju överallt och petade, ofta med lysande resultat. Det var liksom rimligt och talande att i mellanstadieåldern stå på en marknad i Värmland, och bara ha råd med en cd, och stå med Black Ingvars i ena handen och Sgt. Peppers Lonely Heart Club Band i den andra. Eller att några år tidigare fått tag på en skum piratkopia av Gremlins 2 köpt på Cypern, och se Gizmo dansa till Fats Dominos I'm Ready. En låt som jag fortfarande skulle nämna bland de tio bästa någonsin. 

Efter gymnasiet, i en period med sömnproblem, hos min bästa kompis Jocke i Falun upptäckte jag, via ett blandband, både Songs of Soil och Songs: Ohia samma dag. Vad skulle ha hänt med min egen musik om jag inte hade lyssnat på det där blandbandet? Senare gick jag på Songs of Soil på Bommens Salonger i Göteborg, och förbandet S:t Thomas kastade sitt debutalbum i huvudet på mig. Ett sånt jävla bra album. Eller när jag några år före Spotify-eran lyssnade på brusiga provsnuttar på Dotshop för att hitta något spännande och föll pladask för Treats med Sleigh Bells. Sådana tillfällen när slumpen bara presenterar något av det bästa man någonsin hört. Som när jag gick in på Bengans i Göteborg och de spelade Ease Down the Road med Bonnie Prince Billy i rummet, och sen gick hem och spelade in min första demo, allt genom en sunkig förstärkare rätt in i en minidisc med obetydlig ljudvolym. 

Det glesas sannerligen ut bland tillfällena, men ibland så sker det ju fortfarande. Helt plötsligt kommer en Honest Life med Courtney Marie Andrews, eller en Second Hand Heart med Dwight Yoakam. Två album som borde få vem som helst att vilja skriva ett nytt avskalat americana-album. Och hoppet lever, för bara i år har vi ju fått ta del av nytt fantastiskt med Dylan, M. Ward och Fiona Apple som bara växer och växer. Och kanske dröjer det inte förrän vi kan stå i ett folkhav och golvas av Michael Kiwanuka igen. Eller av någon helt oväntad.

/ Thomas Jonsson, I'm Kingfisher 

Lyssna på Pocket Soul här nedan!