Paulina Fröling gör vacker musik under namnet FRÖ. Den är poetisk och vacker, som en vän i natten, som håller om och tröstar och tar med en på resor. Inte för att komma bort någonstans. Utan för att komma hem. Paulinas musik är bland det finaste ni kan höra just nu. Idag släpper hon EP:n Jag låter er göra avtryck och dagen till ära gästar hon bloggen för att berätta om ett musikminne, som är en hyllning till dansband.
Funktionen hos ett sådant regn är, när man är på en dansbana i Norrlands inland, att det svalkar.
Det stör inte när man är igång för man är ju under tak därinne men man kan se ut, nån enstaka gång som man är vänd åt det hållet för man snurrar ju hela tiden när man dansar, att därute finns svalkan sen. Det regnar litegrann rakt nedåt.
Min pappa är från Lits socken och byn Smedsta, han föddes i byn Klösta och i Klösta skola föddes han. Farfar var lärare och kantor och då bodde man, i Norrlands inland, på övervåningen på skolan.
Pappa var ung när han började spela i dansband, lite kortare än de andra i gänget kan man se, men längst fram och med bredast flin. Och vid micken, och med gitarren. Man fick väl ljuga lite om hans ålder när man åkte runt och spelade förstås de första åren.
Jag är sällan på dans. Men sällan spelar ju ingen roll med en riktigt kär vän, det vet ju alla. Jag är sällan på dans därför att jag bor i Stockholm sedan många år och det är ju inte i Stockholm man går ut på dans, det är ju här hemma man gör det och då gärna på Jannez fast då kan man räkna med att få nån överjävligt fräsch fyrtioårings stilettklack mellan dansskon och sidan av hälsenan men det kan det ju vara värt.
Hur som helst minns jag alla gånger jag varit på dans och jag vet att jag är ganska duktig. Jag vet att de där gångerna jag dansar med någon som är duktig så tänker inte han att "jaha jag barmhärtighetsdansar väl med den här trevliga tjejen två vändor nu då för det är en del av en hederlig socialdans att man säger inte nej när nån bjuder upp", utan jag vet att han också får ut något av det här och att vi har roligt. De allra duktigaste tänker inte heller att jag är dålig utan de tänker att jag har potential. Det är bara det att jag så sällan är på dans och de vet det också.
Dansband då, vad är det för elände tänker du om du har läst såhär långt, ska den här personen som försöker skriva och sjunga indie-pop skriva en hel hyllning till dansband och jo det stämmer, det är precis vad hon ska.
Jag minns att jag scannar området, det är välklippt gräs på alla dansbanor i hela Norrlands inland och eftersom det regnar litegrann rakt nedåt så är det blött i det där gräset men man har ju ändå ett par andra skor som man strax ska ta på sig. Jag scannar och jag ser: Där är han som brukade vara med på träningslägren, han den pajasen men som är himla go i den här kontexten. Och där är han den bästa, min bästa, om jag inte kom hit med honom i bilen så vet jag att han är där för den vetskapen föregår alltid beslutet om jag ska åka eller inte. Och där är han som jag hade glömt bort och som jag aldrig vet vad han heter men jag vet när han också ser mig att vi kommer att dansa tidigt under kvällen, innan pausen. Där är han man vill undvika för han brukar komma hit full, det är otrevligt. Men han syns lång väg så han är ingen konst att hålla sig undan från. Där är hon den roliga och där är hon som inte pratar men som dansar som att dansen var syret i kroppen på na. Där är de två som alltid bara dansar med varandra.
Jag ska väva alla danserna till en nu, för de stackars individernas privatlivs skull men mest för att du ska förstå om du inte själv har varit på dans, vad det är att vara på dans. Vad det är som ett dansband faktiskt gör.
Har ni hört nån babbla om mindfulness för i så fall glöm allt de sagt och gå på dans. Det finns inget annat sätt att dansa än att vara bara precis just exakt där för annars tullar man bort sig. Det kan gå fort eller sakta men jag är så närvarande att hälften vore nog för det är ju en kreation det här som jag håller på med. Ser ni inte det?
Kan man inte låten så är det en övning i att föregå låten eller en övning i improvisation utan skyddsnät för man vill gärna dansa med låten, följa dess svängningar och dynamik. Och det är en underbar improvisation, jazzfolkisstudenter, som ni borde testa.
Jag minns alla gånger jag varit på dans fast varje gång är den andra lik. Det är en omedelbar övning i sårbarhet och humor, i sociala färdigheter och i andning med magen. Sårbarhet därför att det kan vara en främling som du scannar av i 0,4 sekunder innan du tackar ja och därmed genast befinner dig i famnen på. Humor därför att det kan vara någon mycket äldre eller mycket yngre eller från stan eller från nån av byarna och det finns alltid nånting gemensamt att skratta omkring och det där blir du snabb på att hitta, ni hjälps åt. Sociala färdigheter därför att han som du känner igen men inte vet vad han heter, han säger ingenting när ni dansar och du gör inte det heller och förmågan att finnas i tystnad kanske är den sociala färdighet i universum som är både klurigast och viktigast. I andning med magen därför att det går inte att andas ytligt när du samtidigt ska antingen föra eller följa, ett ömsesidigt allomfattande spel där båda antingen vinner eller förlorar.
Det går inte att prata om stunden utan att prata om vad ett dansband är. Detta förlöjligade fenomen, tacksamt att driva med, klyschiga texter och klämkäck jargong och Dansbandskampen och kläder och frisyrer från en svunnen tid men bara såpass nyligen svunnen att det går under radarn på en rätt stor del av Sveriges befolkning (men inte den del som spelar nån roll i creddiga musiksammanhang). Men när stunden infinner sig, när jag är i armarna på den bästa och varje steg är lika viktigt, varje vändning har en tydlig intention, varje kort värmebölja skiljer sig från den kalibrerade gemensamma kroppstemperaturen, varje styckevis hummande med i någon melodislinga här och där närmast örat ger barnslig glädje, då är det dansbandet som skapar.
De befinner sig där en meter ovanför våra huvuden och de ser allt vi gör. I ögonvrån eller med raka blickar. När de spelar för oss, med oss, känner vi att de har gjort det tiotusen gånger förut och då är det inte tröttheten efter att ha kånkat det gedigna PA:t ut och in ur bussen trehundra turnédagar om året som vi känner, inte slitet att stå och sjunga ungefär samma setlist två plus två timmar per spelning för det är helkvällar som gäller och inga jävla mellansnack, utan det är rutinen. Det är en timing så invand att man kan föreställa sig att de fem drömmer i takt med varandra varje natt i bussen. Det är kännedomen, om dansen som konstform, om folket i byarna, om trägolven och hur sulorna ska möta det beroende på hur länge sen det var det slipades. Det är trummorna och dess symbios med basen, på en nivå andra yrkesmusiker bara kan frambringa i sin vildaste fantasi. Det är glidningarna och landningarna i sången som medvetet vävs i samma stund som våra minsta rörelser och blir ett med dem. Det är förmågan att spela för oss alla samtidigt som grupp och gemenskap och ändå bara för mig och min bästa. Det är renheten i ett totalt opretentiöst musicerande som inte i stunden strävar efter något ytligt recensent-godkännande utan endast vill hjälpa det mänskliga mötet.
Jag har sett småpojkar livrädda för kroppskontakt leka sig genom en veckas dansläger och komma ut som nya människor, sett dem hålla fram sin helt o-darrande hand mot flickor och andra pojkar med trygg stolthet och förväntan den sista dagen.
Jag har sett människor mötas och bli kära på det enklaste av vis, inga spel och inga konstigheter, bara avsatt tid i umgänge och med redan förutbestämd självklar närhet.
Jag har sett vänskapskretsar med varierande täthet och i vilka somliga bara ingår just på dans, man träffar dem bara här, man är dem bara nära just här, man åtnjuter underbara stunder tillsammans och det är aldrig tal om att man gjort eller någonsin kommer att göra något annat än att dansa. Det är också allt man vill.
Jag har levt hela mitt liv i musik, med musik, skapat och sjungit och stått på scen och arbetat i studio. Men det här är mina mest musikaliska minnen. Det regnar litegrann rakt nedåt i det välklippta Norrlandsinländska gräset och när jag släpper min bästa och vi skrattar och ler går vi ut till vattendunkarna och låter oss svalkas. De är mina mest musikaliska minnen. Och ändå går jag så sällan på dans.
/ Paulina Fröling, FRÖ
Lyssna på Jag låter er göra avtryck här nedan!
