De senaste åren, i och med att Du gamla Du fria kom har min relation till Håkan förändrats en aning. Jag kan lova att nästa gång jag ser honom live så kommer det kännas lika starkt som vanligt, lika närvarande, men de nya låtarna biter inte alltid tag på ett särskilt angenämt sätt.
Man får se nya Rampljus som en helhet, där de båda volymerna ändå bildar ett fullängdsalbum. Från inledande Alla drömmar är uppfyllda till avslutande Ska flyga nu.
Tyvärr känns mycket som experiment som kan vara roliga vänner emellan i studion, men där alla lyssnare kanske inte riktigt kommer greppa det roliga när låtarna släpps. Det känns som att Håkan alltmer testar gränser med sin musik. Därav det experimentella. Det känns som att det började med Du gamla Du fria där olika samplingar satte tonen och där melodier som kunde blivit hits istället fylldes med samtal från en dokumentär. Det var intressant, men inte särskilt kul att lyssna på.
På Rampljus låter det fortfarande spännande på många sätt, men det är ytterst sällan jag känner att det är något jag vill höra om och om igen. Texterna talar inte till mig längre, och kan i vissa fall betraktas mest som flummiga och väldigt svåra att förstå. Engelska uttryck fyller dem allt mer, vilket ibland kan bidra med dynamik, men ofta känns onödigt.
För mig andas albumet i stort 70-tal och drogromantik. Ibland finner jag fina melodier, som i Tillsammans i mörker och Vita små moln, som är en slags duett där Klara Keller sjunger refrängen. Sibille Attar gästar också på skivan och för någon som varit förälskad i hennes röst sen Ingentings Dina händer är fulla av blommor är det något väldigt fint. På albumet är även Alla drömmar är uppfyllda och avslutande Ska flyga nu där Leila K gästar bra. Den sistnämnda avslutas med melodierna från River en vacker dröm och Känn ingen sorg för mig Göteborg. Det är på något sätt ändå i sådana ögonblick jag påminns om att det nog är live jag får hämta tändstickorna till de inre bränderna nu. På skiva känns det som att Håkan står i en glasbur med nära vänner och experimenterar. Men utanför glasburen låter det inte lika roligt.
Det var en annan slags Håkan som jag föll för och jag menar inte att det som Håkan gör nuförtiden nödvändigtvis är sämre, men jag känner inte att det kanske är något för mig längre. Men en gång i tiden, då brann jag verkligen för hans musik. Men livet förändras och man själv med det.
Lyssna på Rampljus i sin helhet här nedan!