Lyckans kinder sjönk ihop men oj, vad jag försökte mata den. Med djur, korta filmklipp, med att träffa vänner som verkar som gjorda av livsglädje men inget fungerade riktigt, jag levde livet som om jag betalade av på det och hoppades på att få vara skuldfri i slutet av det.
Mina drömmar korsade atlanten medan jag stannade inomhus dagar i sträck. Jag drömde om ett mer stilla liv, att få andas, äta, leva, känna i lugn och ro, att få vara avslappnad i alla väderstreck.
Din kropps golv knarrar inte, grunden är stabil. Jag minns när vi träffades, det var som om hjärtat lämnade fastlandet för första gången. Det var vinter och de sista grässtråna hade slutat kämpa för sitt liv. Du kramade mig, fast min innehållsförteckning varken kan ha varit särskilt begriplig eller lockande. Den kvällen tände du alla gatlampor i min kropp, en efter en. Jag visste inte längre var ditt hjärta slutade, var mitt tog vid. Ett nytt liv sjösattes, ett liv som kanske skulle vara tills vi befinner oss på andra sidan jorden, men på samma sida själen.
Men livet går inte lätt av bara farten, det är en sådan blandning av högt och lågt hela tiden, motsatser kan kännas samtidigt. Men det är naturligtvis inte känslorna som ska pensionsspara, det är bara att släppa ut dem, mörka som ljusa, skenande som stillastående. Vi har bara ett liv för alla sinnen att rusa och jag vill både förbanna och hylla livet på samma gång. Jag vill verkligen leva och se röken stiga från de hjärtan som brunnit. En lycka som får stanna kvar, utan att hotas av vräkning. Trots att den ibland skuggas, trots att den ibland är beväpnad, redo för eftertexterna.
