Dalhalla är verkligen en fantastisk plats för konserter. Att kombinera den platsen med The National borde vara upplagt för något fantastiskt. Det är lite svårt att förklara varför jag tycker om The National så mycket som jag gör, men jag tror det handlar om en kombination av Matt Berningers röst och texterna, som lyfter oron, lyfter grubblandet och maktlösheten som alla kan känna. Lyriken öppnar fönstret till mörkret och visar någons ”svaga” sidor. Och det handlar aldrig om effektsökeri, utan det känns som att orden verkligen måste ut. Och när Matt skriker ut ”It takes an ocean not to break” i Terrible love eller ”I cannot explain it any other way” i The system only dreams in total darkness så förstår man att han menar det, det är som om någonting exploderar. Inre bomber.
Arenan, som rymmer drygt 5000, är inte ens halvfull när mörkret sakta lägger sig över oss. Men det gör inte så mycket, det leder mest till att det blir en aningen glest mellan raderna, vilket gör att efter ett antal låtar så söker sig de flesta mot de främre raderna där folk börjat ställa sig upp. Till slut så står en majoritet av besökarna.
Fokus läggs mycket på The Nationals senaste skiva I am easy to find, särskilt till en början. Det börjar en aningen trevande, men stämningen växer och värker på ett smärtsamt men njutbart sätt på samma gång. Skivan, som släpptes samtidigt som en kortfilm med samma namn (med Alicia Vikander i huvudrollen), är ett nytt steg i gruppens karriär. Matt Berningers röst som tidigare varit mycket i fokus, är på skivan mer i skymundan och han delar sånginsats med ett antal kvinnliga sångerskor. Sharon Van Etten, Lisa Hannigan, Mina Tindle och Gail Ann Dorsey. Mina Tindle är med även under kvällen i Dalhalla och bidrar med mycket i fantastiska låtar som Oblivions och titelspåret på senaste skivan I am Easy to find, det är vackert och berörande.
I Mr. November beger sig Matt ut i publiken, sätter sig på läktaren, kramar om fans och sjunger tillsammans med dem, med oss, allt studsar mot bergväggarna. i Avslutande Vanderlyle crybaby geeks sjunger bara publiken. Det är hjärligt, genuint och det är det genuina i livet som är det allra finaste.
