fredag 31 maj 2019

Musikminne från L.T. Fisk - "Jag ger väl fan i utsikten, jag har en utsikt inåt, åt en annan tillvaro"

Fotograf: Anna Drvnik

Idag gästas bloggen av L.T. Fisk som delar med sig av en poetisk text i bloggens serie där artister berättar om minnen kopplade till musik. I rubriken citeras kompositören Allan Pettersson. 


Jag upprepar för mig själv - och har gjort sedan jag bestämde mig för att ge upp inför sången, alltså, ägna mig åt den, all tid jag har, all tid jag har möjlighet att ägna den: Den sång som sjungs för tomma rum, lever; en sång som inte hörs, finns ändå. En sång som inte hörs, finns ändå. 

Mänskor lever i sitt inre. Så stora världar här ryms. I det inre. Ständigt tvingas vi ut i det yttre, i jagandet efter hyra, mat. I det tvingande. 

Det finns inget partitur för hur vi ska leva. Eller: det finns flera partitur. Vi lever vid sidan av varandra. Går på gatorna. Med våra världar som stryker intill varandra. Drömmarna. Dagdrömmarna. Mardrömmarna. Och en sång som inte hörs, finns ändå. 

Hur ska vi kunna leva med varandra, när våra inre världar kolliderar? Är det inte underbart när de möts, kan delas, när de olika världarna plötsligt talar med varandra, över borden, över glasen – då de kan jämföras, förvandlas, fördubblas, förtripplas? När lyssnar vi till varandra? 

I den yttre världen finns ljuvligheten. Ljuvligheten och tvånget. Mötet med den yttre världen sker via världarna inom oss. 

”… mina verk det är ju mitt liv, alltså, mitt liv, mitt eget liv, mitt sätt att leva, det välsignade, det förbannade, alltså, livet, mitt, alltså, det är ingenting annat. ”, säger Allan Petterson, kompositören, Allan Pettersson, och blicken min blir matt. 

Mänskor bygger sina världar inom sig. Vi bygger världar för att kunna möta andra. Jag går omvägar för att möta mig själv, har gjort allt för att glömma genom att lyssna på musik, genom att sjunga, genom att försöka ägna mig åt sång. Att slippa självet, att få möta vi:et: längtan efter vi:et, är vad det handlat om. Även när vi:et, eller den andre, inte finns i den yttre världen, när vi lyssnar genom tiden. 

Andra mänskor tänker annat. De önskar jag lyssna till. Min värld är ytterligt begränsad. Utan andra vore jag ingen. Givetvis. 

Jag försjunker i sången, i pianots efterklang. Här vill jag oftast vara. Naturligtvis omöjligt. Det yttre tränger sig in, jagandet efter hyra, efter mat. Visst finns längtan efter försvinnandet. Men det är knutet till detta jagande, så nära knutet. Utan jakten, ingen längtan. Denna längtan är en längtan efter samvaron. Att få uppgå i en innerlig samvaro. Att vi plötsligen lyssnar till varandra. Det är en smekning: att någon hör, att man får berätta utan skam hur man känner, var man är.

Jag sjunger en inre längtan och låter den träffa, studsa, mot den yttre världen med allt vad viljor, önskningar, begär den består av. Den inre rösten ska sjunga. Den yttre världen tar emot. Står pall. Viker undan. 

Sången är problematisk, inte ljuv, ofta skarp och svår mot denna värld av tvång och fattigdom. Sjungandet är ett hem utan hemkänsla, som en svävande brist som jag inte kan låta bli att försätta mig i. 

När jag sjunger hemma, ensam, vid pianot eller tramporgeln är det en sång som inte hörs, men som finns ändå. En sång som inte hörs, finns ändå. Denna sång träffar min yttre värld. Den möter den, studsar. 

Min inre värld så stor. Ofta oformulerbar. Ett irrationellt flöde av tankar som jag inte kan beskriva. Jag avundas de som snabbt kan formulera vad de tänker, vad de känner, varför. För mig är det som en tomhet som jag rör mig över med snabb hastighet. Jag tillryggalägger enorma avstånd på kort tid; framför: eoner av tid och platser, som en projektil far jag. Det är en framvällande flod av allt som jag träffats av genom åren. Jag orkar inte lyssna till radio, läsa tidningar, jag gör ingen reda i allt. Jag oroas över att jag förlorat min sans. Att jag tvingas in i den stora glömskan, att jag glömmer och inte längre kan säga något om något. Allt i mig ropar brist. Har den yttre världen, maskinen, slutligen erövrat mig, tagit mig i besittning, eftersom jag lämnade över mig till denna maskin och blev en kugge, vilken som: för att jag kompromissade bort min självständighet, mina tankar? För att jag tröttnade på bråken, kämpandet, försökte finna en stillhet långt bort från det inre ekonomiska grälet. Vilken självständighet? Vilka tankar? Hybris. 

Den enda skärvan av liv fanns i att jag fortsatte sjunga. Denna skärva har jag klamrat mig fast vid. Den blev min nollpunkt. Därför måste ni tro mig när jag säger att sången klipper upp de stora svarta sammetsridåerna. Sången som i sjungandet, som i skrivandet av sånger, höll mig vid liv, gav en mening, en mening utan mening, utanför den yttre världen - jakten efter hyra, mat. Vi är så fast i illusionen av den yttre verkligheten att vi försvarar den, eftersom vi lever den, lever av den. Vi rättfärdigar oss för den inre världen, för att vi måste leva i den yttre världen: säger: det måste du förstå, det här måste jag göra, så är livet, livet är så. Och så är livet. Jag är förlorad. Nollpunkten är här. Därför måste jag leva. Därför måste jag sjunga. 

Rösten min ska vara fast. Enkel. Svävande hård. Den ska vara den sång som inte hörs, men finns ändå. Och när jag sjunger, sjunger jag den symfoni som Allan Pettersson just nu skriver, en symfoni som blir till i tystnad.

/ L.T. Fisk 

Lyssna på L.T. Fisks senaste singel O ljuva sken, väldiga tundra här nedan!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar