Fotograf: André Lindholm |
Marcus Admund Funck från Honeymilk släppte sin självbetitlade debut-EP den 31 maj. Här nedan berättar han om EP:n, uppväxten och om sina tankar kring att livescenerna runt om i Sverige försvinner.
Hur känns det inför släppet av EP:n?
- Jag hade hoppats att världen skulle stå still nu. Men trots att den inte gör det känns det nervöst. Egentligen ska det ju inte spela någon roll vad andra tycker, men det skulle vara skitsnack. Klart jag verkligen hoppas folk tycker om den.
Är det någon låt på EP:n som du känner lite extra för?
- Lazarus. Dels för att det länge varit mitt smeknamn ända sedan jag utgav mig för att vara dressyrstjärna på en studentfest i Kalmar. Men också för att jag burit med mig låten, och det faktum att jag är rätt stolt över hur bra den blev, så pass länge. Jag minns att jag skrev ackorden i samband med min andra Twin Peaks-period.
Berätta om texten till Holly, Lie!
- Från början tror jag den utgick från att man kanske vill bli av med någon men att man går under, och felaktigt romantiserar allt som varit, när den andra personen väl säger "Jag går nu". Sen när egot har läkt är det det bästa som hänt. Sen kan man nog tolka den på många sätt. Jag gillar att göra texter som är så.
På Holly, Lie sjunger du med Paulina Palmgren. Hur fick ni kontakt med varandra?
- Hon ligger på samma bolag som jag gör och vi har hört varandra många gånger. Det kändes rätt självklart att fråga henne om hon ville sjunga den delen.
Vad var det som fick dig att inse att musik var något du själv ville syssla med?
- Det finns nog ingen enskild punkt. Jag tror jag bestämde mig för första gången när jag var 14-15 och spelade in Ebba Grön-covers med en klasskompis. Sedan har det liksom dykt upp olika personer och händelser som hela tiden hållit intresset vid liv, som små injektioner.
Minns du när du höll i ett instrument första gången?
- Jag fick en elgitarr av min unga, väldigt coola farbror Ola när jag fyllde tio. Han dog tyvärr tio dagar efter det. Och jag tror jag fortsatt till viss del på grund av det.
Har du någon ”metod” när du skriver texter?
- Jag skriver ner ord, meningar, tankar och händelser jag ser och hör. Ibland när jag börjar spela på en ny låt dyker ord upp i huvudet som bara faller sig helt naturligt att använda; fraseringar, innehåll och känsla sitter direkt. Ibland får jag gräva i mina anteckningar för att hitta nåt som passar min sinnesstämning eller det jag vill säga.
Du skriver även låtar till Honeymilk, har du fått tänka annorlunda när du skrev låtarna till din debut-EP?
- Jag har nog fått höja upp textens betydelse. Inte för att den varit en liten med Honeymilk, men däremot vet jag att den har en centralare roll när det är färre gitarrer, färre trummor - ja, färre saker som den kan drunkna i. Så jag har nog fått lägga mer tid på det.
Kan du beskriva vilka omständigheter som tar fram det bästa ur din röst?
- En svår sprit- och nikotinbakfylla, lätt kissnödig och när jag står upprätt med lätt böjd övre rygg.
Du är född och uppvuxen i Visby, hur var din uppväxt där?
- En trygg, vanlig uppväxt i en vanlig arbetarfamilj. Street hockey på gatan och gångavstånd till farmor och farfar. Mina föräldrar separerade på ett snyggt sätt i början av 00-talet. Jag började dricka och socialisera sent, satt istället mest hemma och spelade gitarr och såg brittisk fotboll med pappa. Vilket jag inte alls ångrar idag. De flesta som spydde i soptunnor utanför fritidsgården Puma redan i sjuan gör ungefär samma sak idag.
Vad har du för favoritplatser i Visby?
- Indian Corner, Östercentrum - Sveriges godaste spenatgryta. Vinylbaren, Munkkällaren - kommentar överflödig. Hällarna - ligger bara en kort bit från mitt barndomshem. Svinhöga klippor rakt ner i Östersjön och en rätt respektingivande utsikt. Pappas vardagsrum - det är något tryggt att lyssna på honom svära över debatter på CNN.
Vilka skivor låg du och lyssnade på hemma under skolåren?
- Sweet Lullabye med Stewboss. Heartbreaker med Ryan Adams. The Stage Names med Okkervil River.
I många städer så är det mycket livescener som försvinner, även i Stockholm och Göteborg, hur ser du på den utvecklingen och vad tror du det beror på?
- Så klart handlar det om hur man bygger städer och vad man ger för mandat till boende. Bor du i en central del av en levande stad så får du acceptera det. I Paris får man skriva på att man godkänner ljud när man flyttar in i bartäta områden, det är rimligt. Men till en viss del ligger också ansvaret på oss som vill behålla dem - vi måste ju gå på spelningar, betala för dem och visa att vi vill ha dem innan det är försent.
Hur ser livescenen ut i Visby?
- Usel. Urusel. När jag växte upp fanns det mycket. Så fort jag fyllde 18 dog allt. Nu är det mest coverband som spelar för andra coverband, vilket är hur jag ungefär föreställer mig helvetet.
Hur ser du på albumformatet idag, på omslag? Spelar det lika stor roll nu när så mycket bara släpps digitalt?
- Det spelar inte så stor roll idag. Tyvärr. Jag själv är skyldig till att inte alltid orka ta mig igenom ett helt album från början till slut längre. Där bör jag skämmas.
Köper du fortfarande skivor?
- Jag har ungefär 1000 skivor. Jag köper inte så många längre, men det är mest på grund av att jag studerar och knappast hoppar från en trampolin ner i mitt hav av pengar.
Vilket album återvänder du alltid till?
- The Stage Names med Okkervil River.
Hur tror du popmusik låter om 10-20 år?
- Som en blandning av Marcus Admund Funck och Honeymilk.
Vilken av alla spelningar med Honeymilk har stått ut mest?
- Det finns två: den för 13 personer, inklusive personal och ljudtekniker, i Manchester 2014 eller vår release på ett smockfullt Södra Teatern förra året. Båda värmer lika mycket i bröstet.
När du inte spelar musik, vad tycker du om att göra då?
- Lyssna på poddar om utrikespolitik, läsa böcker, se på Peep Show och sitta på Blecktornskällaren, dricka billigt vin.
Till sist, vad ger dig den största musikaliska kicken?
- Spela live inför personer som bryr sig och sjunger med.
Lyssna på Marcus EP här nedan!