måndag 10 juni 2019

Är det Oskar, frågar någon, och det är det.

Det är fint att ha någon som ropar in en. Höskullen lockade och vi hoppade mellan släpet och ladan. Friheten var evig hela somrarna. Vi ropades in, min rädsla ropades ut. Himlen höll solen högt som om de vore älskare. Vissa dagar föll och reste sig aldrig igen. Andra dagar infann sig skrattsensationer. Ibland ställde sig morfar bredvid mormor och la en arm om hennes axlar. Det var så fint när jag tänker på det. Det är minnen som ofta spolas upp under natten. Då följer skräpet aldrig med. Något håller det tillbaka. Vi spelade fotboll på söndagarna och fler och fler lockades att vara med. Okända. Vi möttes. Fåglarna varvade allsång med ordlösa stunder. Precis som våra magar. Vi åkte aldrig motorvägen från vår barndom, vi fortsatte bära många av stunderna med oss, kopplade på våra promenader in i vuxenlivet. 

Minns alla stunder när vi sjöng Magnus Uggla, hur vi sjöng Fula Gubbar och P-F utan att ha någon aning om vad de handlade om. Skrattet hade sina dagar, gråten också, men de var färre. Minns när jag cyklade för första gången utan att hålla i styret, alla såg stolta ut. Mitt hjärta växte ur bröstkorgen. Är det Oskar, frågade någon, och det var det. 

Jag längtade efter stora saker. Få stuvade makaroner till middag. Att min mamma skulle ha högläsning ur någon av Astrid Lindgrens böcker. Såna saker. Såna saker var byar för några, men världar för mig. 

Kanske är barndomen allas sönderslagna spargris. Ingenting går i repris. Jag går förbi hus som växt upp de senaste åren, där jag åkte skridskor som barn. Isen blev till golv, träden gav plats åt hem. Där ska nya liv formas. Jag minns sommardagarna på Värsnäs, hur jag gick runt med håven utan att lyckas fånga moln eller drömmar, bara småfisk som jag släppte ut igen. 

Numera längtar jag efter saker som får luften att gå ur mig, luften att gå ur oron som på något sätt alltid finns där. Tämja vildhästen som har en större hage i mig än vad jag egentligen har plats för. I backspegeln vill jag se mörkret bli allt mindre. Och jag har sett hur ett barn tittat ut genom den lilla springan i mitt hjärta. Fått syn på oss och skrattat. Jag längtar tills jag får se hen vakna om mornarna. Jag längtar efter att få missade samtal och klagomål om att andras sommarlov är så mycket roligare. Jag minns att jag klagade jag också men när jag tänker tillbaka var det de finaste somrarna jag haft. Mina sinnen rusade precis som jag om några år vill ha en springtävling hem till vårt hem någon sen kväll, över gräsmattorna som stått pall för sommarvärmen, sex ben fulla med spring. 

Det är fint att ha någon som ropar in en, någon som ler åt en när man vaknar. Någon att skeda in livet med. Någon som skickar låtar till en eller visar roliga klipp på Dyngbaggegalan. Någon som man skickar massa rådjursdekaler till i chatten. ”Såhär mycket saknar jag just dig”. Från att få ha övernattat i lyckliga stunder är jag nu sjösatt i det där livet på riktigt. Jag är lycklig. Är det Oskar, frågar någon, och det är det.

2 kommentarer: