måndag 25 februari 2019

Musikminne från Mohlavyr - Ett axplock av minnen

Foto: Bodil Wike 

Idag gästas bloggen av Ulrika Mohlin, även känd under namnet Mohlavyr, som berättar om flera musikminnen! 

Jag vet inte om jag ska börja med den gång när jag hörde Håkan Hellströms första platta snurra i min blålackerade cd-spelade och hur jag till tonerna av Nu kan du få mig så lätt blev heligt kär i musik (samt Håkan). Eller så tar jag det ifrån nyårsnatten 2005 när det verkligen drog igång. Till två taffligt plockade ackord skrev jag min första låt. Känslan som uppenbarade sig, efter att ha switchat kassettspelaren från “rec”, “rewind” till “play” och hörde min röst på band var mer förvånande än avskräckande. Så jag fortsatte. Och det har så här 14 år senare skapat ett X-antal vackra, hemska, glada, sorgliga och överraskande musikminnen. Jag kan inte välja, så här är ett axplock i o-kronologisk ordning: 

Aha-upplevelsen på Hultsfred 2006 då jag såg Ane Brun gästas av Wendy McNeill med ett dragspel på magen. Det dröjde inte länge förrän jag själv bar på ett. Tio år senare har det gett mig alltifrån ryggskott till 100-tals genomförda gigs på festivaler, caféer, kulturhus, konstutställningar och teatrar. Inspelningar har det också blivit, i sommarstugor, vardagsrum och studios. Bland de mest oväntade samarbeten hör till när jag gästade metalbandet Arcturon. Jag var kvar i Varberg efter en spelning. Kvällen hade firats med spontant strandhäng. Vi kom aldrig därifrån så nattens sömn blev på en kvarliggande madrass i folkabussen. Minns hur jag vaknade till solens gassande strålar ackompanjerade av mobilens ringsignal. Det var min kompis Viktor: “Hej, hörde att du är i krokarna. Jag är här och spelar in med ett metalband. I natt kom vi på att det är dragspel vi vill ha i sticket...”. En timme senare satt jag i studion. 

En sommar i Sävsjö. Tror jag var 18 år när jag hörde Mikael Wiehe på Sävsjöfestivalen. Han hade sin stora tjocka sångbok till salu, men jag hade ju inga kontanter på mig (då fanns inte Swish). Mikael sa att vi kunde lösa det. När jag kom hem med boken under armen satte jag mig direkt och tecknade ett porträtt. Sen skickade jag det ihop med kontanter i ett brev på posten. Mikael svarade via mail och tackade för pengar och “finfin teckning”. Sen dess har vi hörts av och mötts på scen då och då. När jag släpper nytt brukar han snällt lyssna och ge ett uttalande. Stödet liksom boken har betytt något enormt. Tack Mikael! 

En vår många år senare. Efter några vändor med open mics i Berlin, damp det ner ett mail om en gigförfrågan på festival i Lärz. Biljetterna kom hemskickade, glittriga och designade med kyrilliska bokstäver. Festivalområdet var byggt på ett ryskt gammalt militärfält och scenerna var konstruerade likt stora fiskgap. Plötsligt var vi där, bandet och jag, och spelade kommande skivan för eldsprutande drakrobotar, bokskulpturer, discokulsprydda skogar och fröjdefullt dansande hippies. Vi var i extas. Hände verkligen det där? 

Sommaren 2012 infann sig också enorm sorg. Bara två veckor efter Tysklands-turnén fick jag via ett telefonsamtal beskedet att min vän Niklas inte fanns mer. Chocken var total, och det enda jag kunde förmå mig att göra var att sätta mig med dragspelet och skriva. Historien om Nico rann ur mig. Jag sjöng om alla fina minnen och all musik som han visat mig, så som Lou Reed, Tom Waits och Velvet Underground, och inte minst artisten Loke. Loke som var Niklas idol kom till Örebro en sen natt och sjöng in låten tillsammans med mig för att hedra Niklas minne. Bland det starkaste jag varit med om. Aldrig ska vi glömma dig. Nico spelar jag för alltid. 

Har jag sagt att jag älskar Göteborg? En turbulent gång var vi där på en blåsig äng för att spela in musikvideon till No One. Bara dagarna innan bangade tre fjärdedelar av bandet. Det löste sig med inringda vänner. Medan jag sjöng till originalinspelningen dånade det av virvelslag i mitt vänstra öra. Det var den levande metronomen tillika trumläraren Per Anders. På min andra sida gnisslade min vän Niina ohämmat på viola. Att hon nyss lärt sig hålla i stråken var det ingen som behövde veta. Bakom min rygg hördes komp från min trogne pianist Magnus, fast nu då på skorrande gitarr. Tre strängar hade visst gått av. Föreställ dig inte ens hur allt det här lät, men visuellt blev det överraskande bra. Det som hade börjat i total katastrof löste sig med hjälp från inspelningsteamet, och bra vänner. 

Jag skulle också kunna berätta om alla nästan-gånger. Den gången när jag nästan blev antagen, nästan uttagen, och nästan var på rätt plats vid rätt tillfälle. Om alla de gånger när jag nästan lagt av med musiken. Men det var tur att jag inte lyckades med just det sistnämnda. För, när jag skriver en sådan här text och påminns om allt en varit med om, så inser jag att musik är så mycket mer än prestation och framgång. Det är erfarenheter, känslor, kreativitet och minnen för livet!

/ Mohlavyr 

Mohlavyr släpper under 2019 sitt tredje album. Hon är för närvarande aktuell med singeln Kära kropp, som är en del av ett fotoprojekt med samma namn, om kroppskomplex. Mellan 6 april och 27 april så visas Kära kropp som fotoutställning på Black Door Gallery i Örebro. Mer information om fotoprojektet hittar du på Mohlavyrs hemsida här. Lyssna på singeln Kära kropp här nedan!


Singelomslag Kära kropp, Foto och omslag: Ulrika Mohlin


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar