onsdag 25 april 2018

"Vi är definitivt inte det där stela svåra synth-bandet"

Foto: David E Nilsson 

Daniel Önnerby, Roger Tell och John Andersson är en trio som tillsammans bildar bandet Vogon Poetry. Elektronisk pop med en känsla för melodier. Bandet debuterade 2014 med albumet Don't Panic och i dagarna kom deras nya album Life, the Universe and Everything. Här nedan pratar jag med bandet om musiken, science fiction och sociala medier. 

Hur skulle ni beskriva er själva? 
- Vi är tre exilskåningar bosatta i Lerum utanför Göteborg och som 2012 fick för oss att starta upp ett band. Detta efter att ha medverkat i en musiktävling och tyckt det varit så kul att vi var tvungna att göra något åt det. 

Hade ni en tydlig bild av hur ni ville att bandet skulle låta när ni startade? 
- Vi visste nog att det skulle bli ganska så melodiskt och poppigt men soundet har utvecklats ganska mycket sedan de första låtarna så vi vet väl fortfarande inte riktigt vart det kommer sluta. Vi började med ett väldigt minimalistiskt sound som har utvecklats allteftersom. 

Vad använder ni för utrustning, instrument och program? 
- Vi är verkligen inga instrumentnördar utan vi gör allting på en MacBook Pro med Logic och ett gäng softsynthar, bl.a. Sylenth och Omnisphere 2. Det har nästan varit ett måste att ha allt samlat då i stort sett samtliga låtar har skrivits på resande fot eller hotellrum. Då är det smidigt att ha hela orkestern i ryggsäcken. 

Vad vill ni att lyssnaren ska känna när hen hör er musik? 
- Självklart vill man ju att lyssnarna skall beröras av vår musik, men det är svårt att säga på vilket sätt vi skulle vilja beröra. Musik är viktigt på så många plan och vi går till musiken på grund av olika orsaker. Jag skulle säga att om vi lyckas påverka lyssnaren så att de mår bättre av att lyssna på vår musik, då har vi lyckats. 

Vad är Life, the Universe and Everything för en slags skiva? 
- Det är lite av en bipolär skiva faktiskt. Den innehåller på klassiskt Vogon Poetry-manér Science fiction-inspirerade låttexter till väldigt melodisk tonsättning, men även betydligt tyngre låtar som ställer frågan om hur framtiden kommer te sig för våra barn och om det kanske är så att vi alltid springer efter just framtiden men glömmer nuet. Life, the Universe and Everything är ljudmässigt definitivt vårt mest sammanhållna album. 

På nya skivan hittar vi en cover av S.P.O.C.K.S In space no one can hear you scream, vad har S.P.O.C.K. betytt för er som band? 
- Under en viss period i livet betydde S.P.O.C.K. ganska mycket tillsammans med alla övriga Energy Rekords-band som spelade frekvent på Stadt Hamburg i Malmö. Början av 90-talet spenderades ofta just där och självklart avspeglas det i vad vi gör då det tema-mässigt har många beröringspunkter. Idag är det band som exempelvis IAMX, Kite och senaste tiden Priest som går på repeat. 

Hur ser ni på debutalbumet Don’t Panic idag? 
- Det var inte så längesedan jag satte mig och lyssnade igenom det igen och det har ju hänt en del sedan Don't Panic helt klart. Jag tycker fortfarande att många av slingorna och melodierna funkar, men ljudmässigt märks det att det var vårt första album och att det även gjordes under en längre tid utan tanke på att låtarna skulle hamna på samma album. 

Vad vill ni ge, när ni står på scen? 
- Att fånga publiken så att de är helt inne i både musik och det visuella är otroligt häftigt när man lyckas göra. Att ge publiken känslan av att inte kunna stå still utan behöva röra sig med musiken. Sen har vi vår sångare John som är smått galen och man vet aldrig vad som hoppar ur munnen på honom vilket också ger lite flavour. En Vogon Poetry-spelning skall både vara medryckande och rolig. Vi vill ge känslan av hur roligt vi faktiskt har på scen. Vi är definitivt inte det där stela svåra synth-bandet live. 

Har ni någon drömspelning om ni själva får välja? 
- Just nu så är faktiskt spelningen på Wave-Gotik-Treffen den 18 maj lite av en drömspelning och något vi aldrig vågade hoppas på när vi startade 2012. Vi hade inte ens några tankar i den riktningen då så det är fantastiskt kul att få äran att presentera lite Vogon-poesi nere i Tyskland.

Minns ni er första spelning och hur det var? 
- Vår första riktiga spelning var på Valand i Göteborg, på en synth-afterwork. Vi och två andra band delade scen. Det var något färre låtar att välja mellan då och det var tämligen nervöst, men det jag kommer ihåg var att det redan vid det tillfället var sjukt kul att se att vår musik togs emot väl. Hade det blivit en katastrof där hade nog Vogon Poetry endast blivit ett studioprojekt framöver. 

Foto: Press

Att ni inspireras av science fiction är tydligt, kan ni enas om de tre bästa sci-fi filmerna? 
- Eftersom jag inte lyckats få några svar från övriga bandmedlemmar så har jag ensamrätt på det här och jag kan utan svårighet nämna världens bästa sci-fi. Det är värre med plats två och tre. Aliens (Alltså nr 2 i ordningen) anser jag och har alltid ansett vara världens bästa sci-fi. Som nummer två skulle jag nog sätta Terminator. Den kanske inte håller fullt ut idag vad gäller effekter och så, men som filmidé och genomgående känsla älskar jag den fortfarande. På tredje plats slänger jag in A Split Second med Rutger Hauer. Han är kung och jag vet inte hur många gånger jag har sett den rullen. Fantastiskt bra helt enkelt. 

Ni är alla från Skåne, men bor nu alla tre i Lerum, hur kommer det sig att ni hamnade där? 
- För Daniel och mig (Roger) var det i första skedet studier som drog upp oss till Göteborg. John hittade kärleken och lämnade Skåne för den och sedan fastnade vi helt enkelt här. Att det sedan blev Lerum istället för Göteborg var mest en vilja att komma bort en bit från stan och då råkade det bli Lerum.

Hur går det till när ni snickrar ihop en låt? 
- Det är ju jag som snickrar låtar och det brukar ske på jobbresor och hotellrum. Ofta är den en melodislinga som etsat sig fast och som sedan låten byggs kring. Texten kommer alltid sist och av tradition brukar de skrivas i solstolen på semesterresor. 

Vad lyssnar ni själva på? 
- Vi är ganska mycket allätare. Vår sångare John är countryälskare vilket kanske inte Daniel och jag är. Jag är nog den som mest fastnat i synth-träsket och då gärna ganska experimentell sådan eller åt det tyngre hållet även om det slinker in lite poppigare tongångar också. 

Om alla i bandet fick välja sin favoritskiva of all time, vilka skulle det bli? 
- Roger: Front Line Assembly - Caustic Grip, Daniel: Depeche Mode - Violator, John: Antagligen något med Jill Johnson. 

Till sist, vad stör ni er mest på i flödet på sociala medier? 
- Allt som dränerar. Med sociala medier är det så oerhört enkelt att påverka och få människor ur fattning. Att väldigt lite filtreras eller läses med källkritiska glasögon gör ju också att det ofta tar mycket energi bara att hitta det som är något sånär vettigt.

Lyssna på Life, the Universe and Everything här nedan!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar