Du hade märkt hur vinden börjat slå dig på benen, hur molnen fått allt mer bitmärken, hur världen tappat allt mer i vikt. Du hade sett träden och gräset springa mot vårt fönster. De ville in.
Förr skrattade luften rätt ut i dig, värmen log mot oss. Vi kunde dra i stjärnornas stjälkar
när vi ville ha sällskap.
Du påmindes om när längtan hade samma växtvärk som sommaren. När solen till slut flyttade sig närmare och vågade ligga sked med marken. De vaknade samtidigt.
Nu var naturen på flykt och när vi drog i stjärnornas stjälkar fick vi inte längre sällskap. Nu skrek luften rätt ut i dig. Värmen spottade mot oss.
Jag gick ut på vattnet och kontrollerade om havet höll för oss båda, det skulle bli nödvändigt att fly däröver.
