torsdag 29 oktober 2015

Jag vill leva, jag orkar bara inte prestera hela tiden

Livet, detta pärlband av sammanbrott. Telefonen hade inte låtit på två timmar, dörren hade varit tyst veckan ut. Jag var trött och den enda delen av mig som var social var nätupplagan. Det finns perioder en måste genomgå. Jobbiga perioder. Det här året har varit det genomgåttaste hittills. Det har definitivt påverkat min ork. I år har jag blivit utklassad av vansinne av självaste verkligheten. Ofta har jag varit jättetrött på dagen, men jättepigg på natten. När andra vill gå och lägga sig har jag precis vaknat. Den känslan. Det blir torka i hjärtat och översvämningar i hjärnan. Just då är jag kanske ingen fara för mig själv, men garanterat ingen hjälp. Haha, egentligen de enda fyra bokstäverna som behövs när jag tänker på det. Varför inte bara skratta åt allt? 

Hela samhällsupplägget är anpassat för de som aldrig snoozar, de som aldrig ligger och drar sig. Det är knappast anpassat för oss nattmänniskor. På dagarna är det så mycket sorl, på natten slipper tankarna drunkna. De får vandra fritt. Korta flyktiga tankar får tänkas ut. Samtidigt har jag bättre kondition på natten än på dagen. Ångesten hinner inte ikapp om nätterna. På dagarna är det som att jag har tuggummi fastkletat under varje ord, varje tanke. Det är klart att det finns bra dagar också, då lyckan kramar om en från alla håll, då min sambo kramar om mig bakifrån, oavsett vilket tillstånd jag befinner mig i, oavsett om jag sover eller är vaken, det är verklig trygghet. Livet har många olika nyanser. 

Samtidigt som jag inte orkar så mycket så är det som att jag försummar min trötthet om dagarna. Fastän jag inte borde, fastän jag borde lyssna på den. Det är dock enklare att lyssna på de som utbrister att en är ”duktig” om en fortsätter göra saker trots stress och orkeslöshet. Att det är sämre för ens hälsa räknas liksom inte. Jag vill leva, jag orkar bara inte prestera hela tiden. Att känna att en måste prestera jämt är destruktivt, precis som det är destruktivt att inte lyssna på musik på flera dagar, att inte ha ett djur i sin närhet, att sova ensam. 

Jag vill inte skämmas för mitt psyke och jag tänker inte heller göra det. Jag tänker inte skämmas för att min ork tryter. Det är hjärnans styrketräning. Det är så mycket med kroppen, med psyket som vi ska skämmas för, verkar det som, men så lite som vi verkligen borde behöva skämmas för. Jag gillar exempelvis inte att mingla, det slutar ofta att jag står och låtsas-sms:ar med någon kompis eller att jag går in på toaletten, bara för att det är jävligt skönt att kunna andas ut lite, andas bort alla människor. Jag vill leva, jag orkar bara inte prestera hela tiden. Det är så destruktivt att låtsas som att en orkar hela tiden. Ibland är en så skör att det till och med är svårt att hantera svärtan i en tecknad film, svärtan i ett fotografi från barndomen, den som aldrig kommer tillbaka. Men jag skäms inte för det. Mitt ständiga mantra Vad håller jag på med? ska med en gång bytas ut mot Vad håller samhället på med?