Foto: Pressbild |
Första gången jag hörde Kristofer Åström gick jag i gymnasiet. Det var de sista dagarna innan något nytt skulle börja. Livet skulle ta fart, eller sakta in, något av det. Mitt bland all turbulens så hjälpte Kristofers musik mycket. Idag kan jag återkomma till ep:n Dead end ofta och tänka tillbaka på de där dagarna, innan studenten och hur musiken var som ett extra stöd att luta sig emot. Nu är Kristofer Åström aktuell med nya skivan The story of a heart's decay. Det låter bekant, men nytt. 70-tal med benen i 2015. Kanske en aning mer riff än vanligt, men rösten river upp själen på ett lika vackert sätt som alltid.
The story of a heart's decay släpps inom kort. Inga instrument eller mikrofoner tillverkade efter 1978 fick användas under inspelningen. Hur kom du på den idén?
- Det var en idé som kom till i studion. Jag tar inte på mig den själv. Vi spelade in skivan som ett band och allt hände som ett band. Ett skoj som gick överstyr, som det så ofta gör, och blev en sanning. Fast till saken hör att vi innan inspelningen satte igång var överens om att vi sökte ett 70-talssound. Vi gillar det.
Du blev förälder för två år sedan, hur har det påverkat dig och arbetet med den nya skivan?
- Ganska rejält. Där jag tidigare levde ett ganska egocentriskt liv utan riktiga begränsningar eller ansvar, där jag kunde skapa när jag ville och kunde vänta ut kreativiteten, så blev jag till den här skivan tvingad att hitta kreativiteten vid mer schemalagda tillfällen. Helt nytt för mig. Betydligt svårare, men det har även gjort mig mer effektiv. Jag samlade på mig idéer under dagarna när jag var hemma med min dotter. Idéer som jag bearbetade i huvudet, och sen släppte ur mig en dag i veckan då jag hade möjlighet att gå in i en replokal och spela in demos på låtarna. Det tog längre tid än tidigare att få ihop låtar men det gjorde också att jag jobbade mer med låtarna innan de spelades in.
Du har sagt att du hela tiden vill hitta nya stigar med din musik. Finns det något inom musiken som du länge velat prova på men som inte blivit av än?
- Det finns väldigt mycket. Jag har så sjukt många idéer. Inga jag vill avslöja dock. Jag jobbar på dem.
Du har aldrig funderat på att skriva på svenska?
- Jo, det har jag funderat på. Har faktiskt skrivit ett par låtar på svenska. De är inte särskilt bra men man måste ju börja någonstans. Möjligheten finns att det blir något på svenska, men det dröjer nog.
Vad är den största drivkraften för dig idag?
- Kicken! Att det är så otroligt kul att spela musik. Det är lätt att glömma det i all hets om likes på Facebook och Instagram.
Du bor i Göteborg sedan några år tillbaka, vad tycker du mest om med staden?
- Jag gillar att det finns ett lugn som på något sätt liknar det lugn som finns i Luleå där jag växte upp. Sen har jag ju numera min familj här. Det hjälper ju till.
Längtar du någonsin tillbaka till Norrbotten?
- Längtar väldigt ofta hem till Norrbotten och Luleå. Jag är glad att jag växte upp där. Jag hade allt jag behövde. Bra somrar och fantastiska vintrar. Det är man ju inte bortskämd med här i sidledsregnets stad.
Du spelade nyligen på en stödgala till förmån för UNHCR, har du ett stort socialt engagemang?
- Alldeles för litet, tyvärr. Som musiker är det ju det minsta man kan göra att spela för ett gott ändamål. Fastän det känns futtigt.
Get Shot släpptes för tolv år sen, var det Firesides sista album eller tror du på en återförening i framtiden?
- Just nu tror jag inte på någon återförening eller ny skiva. Det känns väldigt långt borta. Men man kan ju alltid hoppas.
Du åker ut på en kortare turné i höst, blir det en fortsättning nästa år?
- Ja det blir lite fler spelningar nästa år är tanken. Plus en Europa-turné. Jag ser fram emot nästa år.
Vad är ditt bästa turnéminne?
- Alla turnéer är unika och bjuder på sina minnen. Det finns så mycket att det blir svårt att lyfta fram någon enstaka grej. Men Lollapaloozaturnén var ju skoj. Det är nästan alltid kul att turnera.
Går du själv ofta på spelningar?
- Alldeles för sällan nu för tiden tyvärr. Jag hinner inte.
Vad var den senaste?
- Senast var nog Bob Dylan i Trädgårdsföreningen i Göteborg, i somras.
Jag som själv gillar Star Wars tycker att det är fantastiskt med din samling. Hur stor samling har du och hur startade den?
- Ja, Star Wars är grymt! Jag började samla på riktigt för typ 10 år sedan när jag hittade mina gamla barndomsfigurer. Nostalgin tog överhanden. Köpte på mig en hel del då som jag sen har sålt igen.
- Numera är samlingen inte så jättestor. Har mer koncentrerat mig på några få saker som jag vill ha i fint skick. Har inte varit jätteaktiv de senaste åren men det kommer nog igång igen. Folk brukar skratta och tro att man leker med leksaker. Det kan ju verka lite nördigt. Fast nördigt är coolt tycker jag. Jag brukar citera Stig-Helmer Olsson, ”Det är ingen lek, det är faktiskt en väldigt stimulerande hobby”. Må kraften vara med er!
En kan köpa The story of a heart's decay här. Skivan släpps den 23 oktober.