Jag vill leva, jag orkar bara inte prestera hela tiden

Livet, detta pärlband av sammanbrott. Telefonen hade inte låtit på två timmar, dörren hade varit tyst veckan ut. Jag var trött och den enda delen av mig som var social var nätupplagan. Det finns perioder en måste genomgå. Jobbiga perioder. Det här året har varit det genomgåttaste hittills. Det har definitivt påverkat min ork. I år har jag blivit utklassad av vansinne av självaste verkligheten. Ofta har jag varit jättetrött på dagen, men jättepigg på natten. När andra vill gå och lägga sig har jag precis vaknat. Den känslan. Det blir torka i hjärtat och översvämningar i hjärnan. Just då är jag kanske ingen fara för mig själv, men garanterat ingen hjälp. Haha, egentligen de enda fyra bokstäverna som behövs när jag tänker på det. Varför inte bara skratta åt allt? 

Hela samhällsupplägget är anpassat för de som aldrig snoozar, de som aldrig ligger och drar sig. Det är knappast anpassat för oss nattmänniskor. På dagarna är det så mycket sorl, på natten slipper tankarna drunkna. De får vandra fritt. Korta flyktiga tankar får tänkas ut. Samtidigt har jag bättre kondition på natten än på dagen. Ångesten hinner inte ikapp om nätterna. På dagarna är det som att jag har tuggummi fastkletat under varje ord, varje tanke. Det är klart att det finns bra dagar också, då lyckan kramar om en från alla håll, då min sambo kramar om mig bakifrån, oavsett vilket tillstånd jag befinner mig i, oavsett om jag sover eller är vaken, det är verklig trygghet. Livet har många olika nyanser. 

Samtidigt som jag inte orkar så mycket så är det som att jag försummar min trötthet om dagarna. Fastän jag inte borde, fastän jag borde lyssna på den. Det är dock enklare att lyssna på de som utbrister att en är ”duktig” om en fortsätter göra saker trots stress och orkeslöshet. Att det är sämre för ens hälsa räknas liksom inte. Jag vill leva, jag orkar bara inte prestera hela tiden. Att känna att en måste prestera jämt är destruktivt, precis som det är destruktivt att inte lyssna på musik på flera dagar, att inte ha ett djur i sin närhet, att sova ensam. 

Jag vill inte skämmas för mitt psyke och jag tänker inte heller göra det. Jag tänker inte skämmas för att min ork tryter. Det är hjärnans styrketräning. Det är så mycket med kroppen, med psyket som vi ska skämmas för, verkar det som, men så lite som vi verkligen borde behöva skämmas för. Jag gillar exempelvis inte att mingla, det slutar ofta att jag står och låtsas-sms:ar med någon kompis eller att jag går in på toaletten, bara för att det är jävligt skönt att kunna andas ut lite, andas bort alla människor. Jag vill leva, jag orkar bara inte prestera hela tiden. Det är så destruktivt att låtsas som att en orkar hela tiden. Ibland är en så skör att det till och med är svårt att hantera svärtan i en tecknad film, svärtan i ett fotografi från barndomen, den som aldrig kommer tillbaka. Men jag skäms inte för det. Mitt ständiga mantra Vad håller jag på med? ska med en gång bytas ut mot Vad håller samhället på med? 

"Som musiker är det ju det minsta man kan göra att spela för ett gott ändamål"

Foto: Pressbild 

Första gången jag hörde Kristofer Åström gick jag i gymnasiet. Det var de sista dagarna innan något nytt skulle börja. Livet skulle ta fart, eller sakta in, något av det. Mitt bland all turbulens så hjälpte Kristofers musik mycket. Idag kan jag återkomma till ep:n Dead end ofta och tänka tillbaka på de där dagarna, innan studenten och hur musiken var som ett extra stöd att luta sig emot. Nu är Kristofer Åström aktuell med nya skivan The story of a heart's decay. Det låter bekant, men nytt. 70-tal med benen i 2015. Kanske en aning mer riff än vanligt, men rösten river upp själen på ett lika vackert sätt som alltid.  

The story of a heart's decay släpps inom kort. Inga instrument eller mikrofoner tillverkade efter 1978 fick användas under inspelningen. Hur kom du på den idén?

- Det var en idé som kom till i studion. Jag tar inte på mig den själv. Vi spelade in skivan som ett band och allt hände som ett band. Ett skoj som gick överstyr, som det så ofta gör, och blev en sanning. Fast till saken hör att vi innan inspelningen satte igång var överens om att vi sökte ett 70-talssound. Vi gillar det.

Du blev förälder för två år sedan, hur har det påverkat dig och arbetet med den nya skivan?

- Ganska rejält. Där jag tidigare levde ett ganska egocentriskt liv utan riktiga begränsningar eller ansvar, där jag kunde skapa när jag ville och kunde vänta ut kreativiteten, så blev jag till den här skivan tvingad att hitta kreativiteten vid mer schemalagda tillfällen. Helt nytt för mig. Betydligt svårare, men det har även gjort mig mer effektiv. Jag samlade på mig idéer under dagarna när jag var hemma med min dotter. Idéer som jag bearbetade i huvudet, och sen släppte ur mig en dag i veckan då jag hade möjlighet att gå in i en replokal och spela in demos på låtarna. Det tog längre tid än tidigare att få ihop låtar men det gjorde också att jag jobbade mer med låtarna innan de spelades in. 

Du har sagt att du hela tiden vill hitta nya stigar med din musik. Finns det något inom musiken som du länge velat prova på men som inte blivit av än? 

-  Det finns väldigt mycket. Jag har så sjukt många idéer. Inga jag vill avslöja dock. Jag jobbar på dem. 

Du har aldrig funderat på att skriva på svenska?

- Jo, det har jag funderat på. Har faktiskt skrivit ett par låtar på svenska. De är inte särskilt bra men man måste ju börja någonstans. Möjligheten finns att det blir något på svenska, men det dröjer nog. 

Vad är den största drivkraften för dig idag?

- Kicken! Att det är så otroligt kul att spela musik. Det är lätt att glömma det i all hets om likes på Facebook och Instagram. 

Du bor i Göteborg sedan några år tillbaka, vad tycker du mest om med staden?

- Jag gillar att det finns ett lugn som på något sätt liknar det lugn som finns i Luleå där jag växte upp. Sen har jag ju numera min familj här. Det hjälper ju till.

Längtar du någonsin tillbaka till Norrbotten?

- Längtar väldigt ofta hem till Norrbotten och Luleå. Jag är glad att jag växte upp där. Jag hade allt jag behövde. Bra somrar och fantastiska vintrar. Det är man ju inte bortskämd med här i sidledsregnets stad.

Du spelade nyligen på en stödgala till förmån för UNHCR, har du ett stort socialt engagemang?

- Alldeles för litet, tyvärr. Som musiker är det ju det minsta man kan göra att spela för ett gott ändamål. Fastän det känns futtigt.

Get Shot släpptes för tolv år sen, var det Firesides sista album eller tror du på en återförening i framtiden? 

- Just nu tror jag inte på någon återförening eller ny skiva. Det känns väldigt långt borta. Men man kan ju alltid hoppas. 

Du åker ut på en kortare turné i höst, blir det en fortsättning nästa år? 

- Ja det blir lite fler spelningar nästa år är tanken. Plus en Europa-turné. Jag ser fram emot nästa år.

Vad är ditt bästa turnéminne?

- Alla turnéer är unika och bjuder på sina minnen. Det finns så mycket att det blir svårt att lyfta fram någon enstaka grej. Men Lollapaloozaturnén var ju skoj. Det är nästan alltid kul att turnera.

Går du själv ofta på spelningar? 

- Alldeles för sällan nu för tiden tyvärr. Jag hinner inte. 

Vad var den senaste?

-  Senast var nog Bob Dylan i Trädgårdsföreningen i Göteborg, i somras.

Jag som själv gillar Star Wars tycker att det är fantastiskt med din samling. Hur stor samling har du och hur startade den? 

- Ja, Star Wars är grymt! Jag började samla på riktigt för typ 10 år sedan när jag hittade mina gamla barndomsfigurer. Nostalgin tog överhanden. Köpte på mig en hel del då som jag sen har sålt igen.

- Numera är samlingen inte så jättestor. Har mer koncentrerat mig på några få saker som jag vill ha i fint skick. Har inte varit jätteaktiv de senaste åren men det kommer nog igång igen. Folk brukar skratta och tro att man leker med leksaker. Det kan ju verka lite nördigt. Fast nördigt är coolt tycker jag. Jag brukar citera Stig-Helmer Olsson, ”Det är ingen lek, det är faktiskt en väldigt stimulerande hobby”. Må kraften vara med er!

En kan köpa The story of a heart's decay här. Skivan släpps den 23 oktober. 

Är människor som dör av sjukdomar de som inte kämpade tillräckligt?

Ett barn som är svårt sjuk i cancer. ”Hon är så duktig som orkar kämpa”, säger någon. Jag vet att orden inte menar något illa, men jag mår illa av tanken på att sjuka kallas starka och att de ska kämpa på. Går det att kämpa mot dödliga sjukdomar? De som dör då, var de inte starka nog? Kämpade de inte tillräckligt? Varje dag läser jag i tidningar om människor som kämpar mot sjukdomar, som går matcher, som tävlar. Som om allt handlar om att om bara en har viljan att bli frisk, om en orkar, så kommer en att klara det - men det är inte så det är. 

Människor dör inte för att de inte kämpar. De som har fått en cancerdiagnos och får cellgifter flera dagar i veckan, hur mycket ork tror ni att de har? Är de utan ork inga kämpar, inga vinnare? Det verkar som att de som drabbas av sjukdom ofta förväntas vara starka i ett skede där få faktiskt har ork att vara det. Sjukdomar har bra eller dåliga prognoser, men det har inget med någon kamp att göra. Inte nog med att ha en livshotande sjukdom, en ska tydligen också skuldbeläggas om en inte är duktig nog som orkar kämpa.