torsdag 16 juli 2015

Fattiddomen

Bildkälla

Det är märkligt med tid egentligen. När en snoozar på morgonen så kan tjugo minuter kännas som några sekunder, medan sista tvättmaskinsminuten kan upplevas som tio minuter. När jag var yngre funderade jag sällan på vad livet är värt, eller vad tiden är värd. Nuförtiden funderar jag mycket över det, att vi inte ens har tid för de allra närmaste. Jag kommer kanske leva i ungefär 50 år till, att då inte ha tid till en vardag med människor jag älskar eller ens ha tid att vila upp mig, för att karriären ropar, för att alla måsten ropar, skulle kännas mentalt fattigt. Hur materiellt och digitalt rikt jag än lever så spelar det ingen roll, om jag samtidigt inte har tid att utvecklas socialt, som människa. Det spelar ingen roll om prylarna växer, eller digital vänskap eller gilla-markeringar, om jag inte växer som människa. Det är det jag vill ha tid för, men idag lider vi av en stor fattiddom. 

Den stora frågan i allt från barnfamiljers liv till studenters är hur de ska få tiden att räcka till. Människor jobbar mer än vad de egentligen orkar med och blir stressade, de som saknar jobb stressar å andra sidan ihjäl sig i jakten på jobb, i jakten på att få känna sig viktig och meningsfull. Vad är livet egentligen värt och vad är viktigt och meningsfullt? Att söka ihjäl sig efter alla toppar, få ha den största bilen, få åka på den stora resan, ha en tv som täcker hela vardagsrumsväggen? Tid till annat är inte lönsamt, att lägga ner mer tid på människor än på att lönarbeta är inte heller det lönsamt, men det skänker åtminstone mig mer mening. Att arbeta ideellt är inte heller lönsamt, men det ger en mening. Det är klart att en måste kunna försörja sig, men måste inkomsten växa för varje år, måste allting bli större, prylberget växa? Vi skaffar barn som vi sedan knappt har tid eller ork att umgås med. 

Fattiddomen är ett hot mot att kunna växa mentalt och det är klart att jag är priviligerad som kan välja att gå ner i arbetstid för alla har definitivt inte råd med det. Om vi ändrade normen, från köpandets, det oändliga köandets och ägandets till att handla om att vara, känna, tänka och leva så skulle fler i alla fall få sig en tankeställare. En tankesmällare som exploderar, som visar hur mycket billigare, men samtidigt värdefullare, det är med livskvalitet än större, fler och mer tekniska prylar. Det mest välavlönade jobbet är ett där en samtidigt får tid att utvecklas som människa, där en har tid att utvecklas i sociala relationer. Har en inte tid för det blir ägandet måhända rikt, men varandet jävligt fattigt. I alla fall skulle det vara så för mig.

4 kommentarer:

  1. Väldigt insiktsfullt. Jag lever för tillfället mitt liv i två resväskor, men saknar nog ingenting och har aldrig varit lyckligare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack :) Det låter fint. Hoppas det fortsätter så.

      Radera
  2. Jag har en behovsanställning med låg lön och är en av dem som inte har råd att gå ner i arbetstid. Skulle önska att vi tillsammans bestämde att förkorta arbetsdagarna med bibehållen lön. På så sätt skulle att ha tillräckligt med tid inte vara en fråga om ett val som medel- och överklassen kunde göra, utan nåt som vi alla hade rätten till.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med dig helt, det måste bli en rättighet för alla!

      Radera