Åsa Grennvall - Deras ryggar luktade så gott

Jag läste ut Åsa Grennvalls nya serieroman Deras ryggar luktade så gott på en flygresa till solen. På ett sätt gör boken också den resan. I slutet av boken hade jag tårar i ögonen och det var längesedan en bok berörde mig på det här sättet. Åsa Grennvall har ofta skrivit om relationer och ett slags sökande efter närhet där ingen riktig närhet finns. Kanske den fysiska, men sällan den psykiska. Det är snarare våld och otrygghet som skildrats, kylan i människor, kylan i relationer, blickarna bort, inte i någons ögon, kanske mot tåget som kommer närmare, kanske mot marken under sjunde våningen. 

Ur Åsa Grennvalls Deras ryggar luktade så gott

Deras ryggar luktade så gott handlar om Jenny som växer upp på 70-talet i en till synes helt ”vanlig” familj. Problemen i familjen syns inte utåt, men väl inåt. Blickarna vänds bort, ryggarna vänds bort. Deras ryggar luktade så gott. Jenny får lära sig allt på egen hand. Trots att föräldrarna finns där är de aldrig närvarande, vilket skapar en tillvaro för Jenny där ett slag från hennes mamma känns skönt. Det är trots allt en känsloyttring från mammans sida och då kan ett slag kännas som att en blir sedd. Ibland tittar föräldrarna, men de ser inte. Ibland hör föräldrarna, men de lyssnar inte, varken på skriken inifrån eller utifrån. Det är svårt att finna närhet i något som hela tiden drar sig bort. Relationer, de inom familjen, förväntas vara platser där en kan bli sedd och hörd men här är det inte så. De orkar inte se henne gråta eller visa några direkta känslor över huvud taget. Hon får lära sig att hon måste vara självständig, inte bråka, inte vara ledsen, aldrig ifrågasätta. 

Boken inleds med att Jenny själv väntar barn. När hon plockar fram spjälsängen hon själv hade som liten, insidan är full med klösmärken. Det får henne att tänka tillbaka på sin barndom. Deras ryggar luktade så gott är en slags uppgörelse med just barndomen. Det beskrivs hur Jenny ”tankar trygghet” hos föräldrarna om nätterna, den som hon inte får under dagarna. Hon får kläder och mat men aldrig någon trygghet, bara bortvändhet. Det är en väldigt ensam barndom som skildras. Självständigheten. Ständigt själv. Hon jämför sitt liv med andra barns, vad de får och vad hon inte får. Engagemang och oengagemang. Hon längtar efter tisdagsförmiddagar då hon är med i Kyrkans barntimmar. Äntligen får hon berätta, äntligen spelar hon och hennes berättelse roll. Annars är hon ett barn som inte har råd att drömma, som inte blir lyssnad på fastän kroppen vill berätta. Hon drabbas av som hon beskriver det ett ”undergrepp” snarare än ett övergrepp. För Jenny fortsätter det in i tonåren och förbi. 

Åsa Grennvall skildrar allt på ett utmärkt sätt och det gör så himla ont att veta varför det var klösmärken på spjälsängen. Till slut återstår att möta sin barndom. När Jenny som vuxen gör ett experiment som visar hur ensam hon faktiskt är, ”om jag dör nu, just nu… vid detta klockslag, när kommer någon att upptäcka det? När kommer någon att sakna mig?” Dagar veckor månader går. Allt bara brister av läsningen. Deras ryggar luktade så gott är en resa mot något ljusare, men det är väldigt mycket mörker på vägen dit. Den knockade mig totalt och det är en av mina starkaste läsupplevelser på flera år. Bortom mörkret väntar friheten, någon slags upprättelse. 

En kan köpa boken på bland annat Bokus och Adlibris.