onsdag 30 juli 2014

Först när vi rör oss märker vi av kedjorna

Behöver en hjälp med att klippa gräset, måla om och städa så är det enkelt numera. Vi har livscoacher och rut- och rot-avdrag, men när något allvarligt händer, när väggarna träder otäckt nära, när människor försvinner eller när någon dör så finns det ingen som kan hantera det jobbiga åt en. I det så står vi ensamma. Till sist sitter en där och hoppas att reklamen på bordet ska föra en konversation med en. Om våra liv hade varit en sport så hade vi säkert försökt värva någon som kan hantera sorgen åt oss. I dagens samhälle vill vi så gärna att andra ska göra det vi själva inte orkar med, sedan drar vi av det på skatten! Men innerst inne blir vi bara mer och mer maktlösa, orkeslösa och bottenlösa. Vem orkar dyka ner? Vem når våra bottnar och vem orkar anstränga sig för att nå våra toppar? Först när vi rör oss märker vi av kedjorna. 

Jag vill inte sitta om tio år och försvara ett liv som jag egentligen inte är nöjd med bara för att hindra det från att bli ännu sämre. Hamnar en i försvarsställning hela tiden drar sig drömmarna allt längre bort. Till slut går väl hela kroppen i lås. Sorgen? Den fortsätter otyglad, kanske fångar vi den genom att prata om den. Sorg är något som vi alla delar, men det är inte ofta den lyfter blicken för att möta någon annans. Sorgen är min vardag just nu. Det viktiga i livet ordnar vi inte upp med avdrag. Går jag runt i sorgen allt för länge kommer jag bli som kvällspressen. Människor kommer strunta i att läsa det fysiska exemplaret och välja nätupplagan. Synd att den digitala skeden och kramen värmer mindre bara, men kanske är det så att jag är en fin tanke som inte riktigt fungerar i verkligheten.